– Det första att ta hänsyn till är vilket uppdrag det handlar om. Skulle man exempelvis sitta i en intresseorganisation som har en stark åsikt i en fråga så kan det krocka med politiken. Det fungerar inte, säger Matti, som arbetar vid Luleå tekniska universitet.
– Det andra är tiden och kapaciteten. Hur ska man prioritera de uppgifter man har inom det heltidsarvoderade? Hur dedikerad sitt politiska uppdrag är man om man har 14 styrelseuppdrag vid sidan om? Den frågan har varit uppe på det nationella planet och det är klart att det finns en övre gräns.
Samtidigt har vissa människor mycket hög arbetskapacitet, konstaterar Matti.
– Vissa arbetsledare, egna företagare och akademiker exempelvis jobbar 80-90 timmar i veckan. Man kanske inte har någon familj att ta hänsyn till och inga hobbies heller. I några fall kanske man får väldigt bra betalt för lite tid. Då är tidsaspekten inget problem.
Heltidsarvoderade politiker har dock väljare och egna partimedlemmar att ta hänsyn till.
– Som politiker måste man tänka på hur det upplevs. Det går ju alltid att vända på det också. Om man inte hade en massa uppdrag vid sidan av hade man kunnat ägna ännu mer tid åt politiken.
Mycket faller tillbaka på det egna partiet, menar Simon Matti.
– Vad finns för regelverk i partierna för hur fria heltidsarvoderade politiker får vara? Det måste komma inifrån. Det är de här personerna som de valt ut som sina företrädare. Det egna partiet kan sätta tryck på dem om det upplevs som ett problem.