Videon är inte längre tillgänglig
De starkaste minnesbilderna han har av sin dotter Ylva är ljusa.
– Hon var en rolig, färgstark människa, klädde sig i tokiga hattar, skrattade mycket och väckte uppmärksamhet. Därtill var hon rejält intelligent och spåddes en lysande framtid inom skådespeleriet.
Men bland minnena finns också mycket gråt och sorg.
Skådespelaren Sven Wollter, som sedan många år är gift med en Luleåbo, jobbar just nu på Norrbottensteatern där han repeterar sin nästa pjäs. Han ställer gärna upp på en intervju om ätstörningar, för trots att det har gått lång tid sedan han förlorade sin dotter i anorexi tycker han att ämnet fortfarande är lika angeläget.
När Sven Wollter i mitten av 1970-talet upptäckte att hans 13-åriga dotter Ylva hade börjat ”fuska” med maten kände han inte till diagnosen anorexia nervosa.
– Min son Kalle var nyfödd och både jag och Kalles mamma Viveka arbetade en hel sommar med inspelningen av Raskens. Ylva och lillasyster Stina var också med. Vi har inte alltid haft det lätt i familjen, men denna sommar var vi lyckliga och livet log mot oss.
Under inspelningstiden började de lägga märke till att Ylva, som var en lång och smal tonåring, lite för ofta lät bli att äta upp maten. Sedan hittade de smörgåsar som satt uppkletade under köksbordet. Sven och Viveka var helt frågande inför det nya beteendet.
Ylva hade diabetes och därför var det extremt nödvändigt för henne att äta bra och hålla ordning på sitt blodsocker. När hon hamnade i diabeteskoma och blev inlagd på sjukhus började de på allvar ana att någonting inte stod rätt till. Men det skulle gå ytterligare tid innan hon fick sin diagnos på Akademiska sjukhuset i Uppsala.
– Det var det värsta besked en förälder kan få. Läkaren sa att prognosen var dålig och gav henne tre, fyra år att leva.
Sven Wollter reagerade instinktivt mot läkarens hårda dom som han vägrade acceptera. Tillsammans med Ylvas mamma bestämde de att Ylva skulle få flytta till honom i Göteborg, där det fanns tillgång till andra, mer öppna behandlingsformer.
Nu följde den tyngsta perioden i familjens liv. Ylva blev ömsom inlagd, ömsom inlåst och tvångsmatad. Däremellan lyckades hon titt som tätt rymma. Hon magrade tills hon ”såg ut som en Bergen Belsen-fånge” och fastän hon var medveten om att hon led av en tvångsmässig sjukdom kunde hon nypa sig i skinnet och säga att hon var tjock.
En sak är Sven Wollter säker på. Innerst inne ville Ylva inte dö.
– Hon pratade aldrig om att hon ville dö. Hon pratade om att hon ville leva och kallade sjukdomen ”sin Hitler”.
En förälder till ett ätstörningssjukt barn hamnar lätt i en ond cirkel av kontroll och oro. Att klara balansgången för hur mycket man ska kontrollera är nästan omöjlig, berättar han.
– Jag tror det är olika från individ till individ hur mycket kontroll man tål. Men det viktigaste är att aldrig glömma att barnet är en individ, barnet är inte sin sjukdom.
Ylva var en frihetsälskande person och till sist kom han till en punkt då han lovade att aldrig mer låsa in henne.
Ylva var 15 år och hade just börjat nå en så pass hög vikt att hon kunde äta själv när hon återigen rymde från sjukhuset. Sven Wollter hade samma dag haft premiär på det historiska Tältprojektet i Göteborg när en väninna till honom hittade Ylva på ett diskotek, dit han åkte för att plocka upp henne.
Den kvällen sa han till Ylva: ”Du är tillräckligt gammal för att bestämma själv om du vill leva. Om det är så att du inte tänker leva blir jag jätteledsen, men i så fall vill jag att du ska vara den sista tiden med mig. Vill du följa med mig på turné i sommar?”
Hon svarade: ”Ja, pappa det vill jag.”
Han ler när han berättar om sommaren 1977 då Ylva hängde med på turnén med den stora tältföreställningen. Han hade deklarerat att han själv inte skulle ha möjlighet att hålla koll på hennes ätande, men Ylva fattade sympati för Totta Näslund och kom att ingå i ett vegetariskt matlag som han höll i.
– När sommaren var slut hade hon uppnått normalvikt.
Under de kommande åren arbetade Ylva i kassan på samma teater som sin pappa och förberedde sig för inträdesproven till Teaterhögskolan i Stockholm. Hon hade en bulimisk period direkt efter Tältprojektet och även ett par gånger senare, men under långa tider höll hon sjukdomen under kontroll.
Hon lyckades med konststycket att ta sig in på teaterhögskolan, men fullföljde aldrig sina studier.
– Under tiden på teaterhögskolan fick hon ett återfall i anorexin. Hjärnan tog stryk och hon återhämtade sig aldrig denna gång.
Ylva dog knappt 30 år gammal i sviterna av de skador som ätstörningssjukdomen i kombination med hennes diabetes hade förorsakat.
Sven Wollters förhoppning är att det i dag har utvecklats bättre och modernare behandlingsmetoder än vad som fanns när Ylva levde. Hans råd till andra föräldrar som är drabbade är att söka hjälp, men att samtidigt vara noggranna och hålla koll på den vård som ges.
– Du måste också tänka på att alltid ha respekt för ditt barn och förstå att det finns en anledning till varför barnet blivit sjukt. Anledningarna kan skifta, men det handlar inte om att barnet är kinkigt.
Han är milt uttryckt rasande över den kroppsfixering och de skönhetsideal som pumpas ut i medierna i dag.
– Jag blir vansinnig på alla dessa bilder på trådsmala människor. Hur många liv har de inte på sitt samvete?
Han vet att det inte är enda anledning till att människor insjuknar, men är övertygad om att det kan trigga människor som är i riskzonen.
Därutöver tycker han att idrottsrörelsen har ett jättestort ansvar.
– Alla tränare behöver gå kurser och lära sig symptomen på ätstörning.
Känner du själv någon skuld för Ylvas död?
– Ja. Jag har frågat mig tusen gånger om jag kunde ha gjort något på något annat sätt. Troligtvis hade jag kunnat det, men jag vet inte vad. Och så småningom måste man bearbeta sina skuldkänslor för det är ingenting man kan gå vidare med.