Mittemot mig sitter Fredh Holma. Han är 20 år gammal och har blåmärken och skrubbsår på armarna. De kommer från crosskörningen, berättar han.
– Man får ta emot mycket stryk när det är steniga banor.
Idag har han en färdig svetsarutbildning, har hunnit vara ute i arbetslivet och är just nu tvåa i Nordcupens MX1-serie för motocross i Norrbotten. Det sitter fyra stycken titanskruvar i pannbenet, fastankrade i en titanplatta som sattes in under operationen han genomgick för 6 år sedan.
När Fredh var 14 år hade han känt sig hängig länge, hostat, haft feber och varit till vårdcentralen. Vid ett besök där konstaterades det att han hade blodförgiftning. Läkarna trodde att han hade bihåleinflammation och han fick ligga inne i två dagar. När han sen fick åka hem så trodde han att allting var bra. Morgonen efter fick han ett epilepsianfall och fick åka in till sjukhuset igen.
Väl där röntgades han – något hans föräldrar hade insisterat på förut men utan gehör. Det visade sig att Fredh hade två stycken abscesser, enkelt förklarat som varbölder, innanför pannbenet. Abscesserna hade skapat ett tryck på hjärnan som i sin tur framkallat epilepsianfall. Han hade även en springa i hjärnhinnan, troligen från en tidigare olycka i en is-rutschbana, och den hade inte läkt nog för att klara av bakterierna som angrep honom. Han transporterades då med helikopter till Umeå universitetssjukhus. Där kom läkarna senare fram till att abscesserna troligen hade orsakats av en gammal tandlagning.
Kritiskt läge
Under två månader försökte läkarna behandla abscesserna med antibiotika, men det bet inte. Läget var kritiskt – abscesserna fick inte spricka eller växa. Den enda kvarvarande lösningen var operation. Den typen av operation hade inte genomförts i Sverige förut, istället fick läkaren kolla på hur andra tidigare hade gjort utomlands och förbereda sig teoretiskt inför operationen. Operationen – som innebar att läkarna öppnade upp pannbenet, tog bort abscesserna och sedan ”hyvlade” av en bit av hjärnhinnan för att täcka springan – gick bra. Men tiden som följde beskriver Fredh som de värsta under hela sjukhustiden. Operationen hade gått snabbare än förväntat och Fredhs mamma och pappa hade åkt iväg från sjukhuset under tiden för att de var för oroliga för att vänta i det Fredhs tomma sjukhusrum. Första halvtimmen var han själv, någon hade missat att ringa familjen.
– När jag vaknade var jag ensam. Jag mådde jättedåligt efter operationen och visste inte hur det hade gått. Jag var som en mumie, inlindad, och hela huvudet gjorde jätteont. Det var liksom det bästa när de kom. Då var ju allting bra igen.
Annars så verkar inte så mycket handla om Fredh när han talar om de månader han spenderade på sjukhus. När han ska berätta om något specifikt minne så handlar det inte om honom, utan om familjen. Både systern, som fick frågor om Fredh på skolan hela tiden, och pappan, var oroliga. Och Fredhs mamma var där hela tiden.
– Mamma satt ju alltid bredvid mig och såg allt som hände. Det var många kvällar när man fick prata med varandra. Det handlar inte bara om mig, det handlar om mamma, pappa och syrran också.
"Handlar bara om mig"
När Fredh fick komma tillbaka från sjukhuset hade han varit borta från skolan i ett halvår, och att tävla i motocross som han gjort i 6 år var inte aktuellt längre, crossen såldes. Men med hjälp av hemskolning under sommaren så kunde han börja nian och gå ut högstadiet samtidigt som de andra i hans klass. Senare kom han in på Industritekniska programmet, och under sista terminen extrajobbade han för att få råd att köpa en ny crossmotorcykel. Idag kör han tre gånger i veckan och tävlar på helgerna.
– Det som är så jäkla kul är att det handlar om ens egen inställning och vilja att prestera. Det är inte som en lagsport då det handlar om hur hela laget presterar utan det handlar bara om mig, säger han och tillägger att allt stöd han får uppskattas, både ekonomiskt och från flickvän och familj.
Titanplattan i huvudet behövs inte längre – pannbenet har läkt ihop nu. Men Fredh har inte haft tid att ta ut den. Det skulle innebära att han än en gång skulle behöva spendera tid i sjukhussängen, tid han istället lagt på att jobba och köra cross.
Men han var inte rädd när han låg på sjukhuset, berättar han. Han funderar inte heller på varför det hände just honom – att han varit sjuk tidigare är helt enkelt inget han tänker särskilt mycket på.
– Nä. Det brukar jag inte göra. Sjuk är väl alla, bara olika länge, säger han.