Inte bara för dess tillgänglighet – för den är extremt tillgänglig även för en ovan danspublik där berättarröster guidar och bär historien om den lilla pojken Akrams barndom – sliten mellan två kulturella identiteter. Utan också för föreställningens lekfullhet, annorlunda rörelsematerial och smarta och fantasifulla scenlösningar.
Det är helt enkelt extremt fascinerande att följa koreografen Akram Khans självbiografiska barndomsminnen där relationen till fadern står i centrum. (Moderns filippinska bakgrund nämns bara i förbifarten i början på föreställningen)
Akram Khan är själv född i London med en pappa från Bangladesh. Och det är de två kulturella identiteterna som utforskas. För medan pappan önskar att hans son ska bli kock, liksom han själv och finner sonen okoncentrerad och ofokuserad på sin framtid – kämpar Akram med att hävda sin rätt till egna livsval. Den lilla Akram har svårt att sitta still. Den äldre Akram har tagit ett beslut. Han ska bli dansare.
Föreställningens början tar snabbt publiken till Bangladeshs kaotiska gator med obarmhärtig trafik och dess mångfald av människor, där hungriga tiggare skapar en autencitet. Bokstavligt kastas publiken tillsammans med den unga pojken Akram till en annan verklighet i världen. Chotto Desh är nämligen en enmansföreställning och det är dansaren Dennis Alamanos som förtjänstfullt gestaltar denna krävande koreografi där ansiktsmimiken är lika betydelsebärande som övrigt rörelsematerial.
Dessutom är det bitvis hisnande vackert, speciellt den del av föreställningen där Akrams farmor berättar en fabel från Karthika Nairs bok ”The Honey Hunter”. Med ljusprojektioner rör sig dansaren genom en allt tätare djungel i jakt på den förbjudna honungen för att stilla sin hunger. Mycket effektfullt.
Slutligen, extra kul med publikrekord för Kulturens hus Dansserie. 254 sålda biljetter och det var en nöjd publik som lämnande salongen.