Båtutflykterna pågår oftast en hel dag.
De har nyligen städat ur den stora longtailbåten för säsongen och nu väntar flera lediga månader.
– Sulai och hans släktingar som driver företaget Raksabai med båtutflykter jobbar bara tre månader om året. Sedan ligger båten i vatten för att inte angripas av termiter. Båten ska vaktas och målas om tre gånger per år. Annars är lågsäsongen ganska chill. Vi har nyss tagit varsin massage och nu ska vi spela volleyboll på stranden innan det är dags för middag, berättar Jeanette Lestander Leechangtai när vi hörs över ett telefonsamtal.
Livet blev just så downsizeat som hon hade föreställt sig innan flyttlasset gick, men det har inte varit helt smärtfritt att anpassa sig.
– Som svensk så har jag ett annat tempo i mig. Jag vill känna mig behövd och att jag gör nytta. När det är turistsäsong hänger jag med som fru på båten. I Thailand följer fruarna ofta med sina män till jobbet. Kunderna är uteslutande svenskar så jag får prata mitt modersmål och kan berätta om livet på Koh Lanta. Men när det är lågsäsong finns inte så mycket att göra.
Jeanette och Sulai gifte sig på gården i Måttsund.
Jeanette säger att hon vill vara sysselsatt och nu jobbar hon bland annat med att skriva en bok om hennes och Sulais liv. Målet är att berättelsen en dag ska filmatiseras.
En bild på det unga, nyförälskade paret när de var 22.
De var bara 22 år när de möttes och blev kära. Hon, den svenska tjejen på långresa i världen, och han, pojken som sov i ett träd, kunde inte slita sig från varandra och Jeanette stannade hos Sulai i flera månader. När paret skildes åt skulle det dröja 23 år innan de sågs igen. Flera världsdelar och ett helt vuxenliv låg mellan Jeanette, Sulai och deras kärlek – tills Jeanettes dotter Sanna gav sig ut på långresa och fann sin mors ungdomskärlek.
– Hon satte oss i kontakt med varandra och jag reste till Thailand för att träffa Sulai igen. Det var som att vi aldrig varit ifrån varandra. Tiden spolades tillbaka och vi fortsatte där vi var senast. Vi kunde inte sluta pussas och kramas, minns Jeanette.
Jeanette och Sulai bar traditionella thailändska kläder när de vigdes på den egna gården i Måttsund
Ganska snart flyttade Sulai till Jeanette i Luleå och under hans fyra år i Sverige hann paret med att gifta sig hemma på gården i Måttsund. Sulai, som är analfabet, kämpade på med att lära sig svenska och säsongsjobbade som markarbetare.
– Jag trivdes med jobbet men längtade efter släkten, solen och värmen. I Thailand lever släkten tätt tillsammans och man umgås spontant med vännerna. Det saknar jag, sa Sulai i samband med att flyttlasset gick tillbaka till hans hemland.
Hemma på gården i Måttsund, med packade resväskor och pirr i magen inför det nya livet på en annan kontinent. Nu har paret bott i Thailand i sex år.
Hemma på gården i Måttsund, med packade resväskor och pirr i magen inför det nya livet på en annan kontinent. Nu har paret bott i Thailand i sex år.
När Jeanette och Sulai 2019 packade väskorna för ett nytt liv var framtiden ett vitt, oskrivet blad. Det enda Jeanette visste var att livet skulle bli totalt annorlunda än det hon levt dittills som projektledare i byggbranschen och ägare av en stor gård med tävlingshästar.
– Jag inspireras av Sulais livsinställning att man ska följa sitt hjärta och göra det man känner för. Kanske andra kan inspireras av oss. Vi har bara ett liv och kanske är inte det svenska sättet att leva det enda rätta? säger Jeanette.
Allt som skulle med fick rymmas i varsin resväska, kabinväska och ryggsäck. Paret hyrde till en början ut gården i Måttsund, men när en intresserad köpare hörde av sig efter ett och ett halvt år bestämde sig Jeanette för att sälja gården. Nu visste hon att hon ville fortsätta att visats i Thailand under vinterhalvåret.
När Jeanette och Sulai reste till Thailand 2019 hyrde Jeanette till en början ut sin gård. Nu är den såld.
– Det är verkligen ett helt annat liv än det jag levde förut. I efterhand förstår jag inte att jag inte gick in i väggen av den hektiska vardagen som jag hade.
Jeanette tillbringar alltid somrarna i Luleå, där släkt och vänner finns kvar.
– Det är ju dem jag saknar mest med Luleå. Sanna och Erik, mina barn, kommer ofta till oss på Koh Lanta och hälsar på och det är jättemysigt.
Jeanettes son Erik på ett av sina många besök hos mamma i Thailand.
Annat som Jeanette kan sakna är lakrits - och krispighet.
– Knarrande snö, kall, krispig luft, knäckebröd och chips – ja, allt som är krispigt. I värmen och den höga luftfuktigheten finns det ingen krispighet.
Det har gått sex år sedan paret packade väskorna och lämnade Sverige, men att Jeanette en dag återvänder till Luleå på heltid är inte omöjligt.
Sulai har kört longtailbåtar ända sedan han var ung och rattar ekipaget med van hand.
"Jag följer med som fru och sällskapsdam och har jätteroligt när jag träffar alla turister", säger Jeanette.
– Man vet ju aldrig vad framtiden bär med sig. Vi lever ett enkelt och nedskalat liv, som jag längtade efter. Med allt vad kulturskillnader, språkförbistring och lägre levnadsstandard innebär har det inte varit helt smärtfritt. Men vi kämpar fortfarande på, sida vid sida.