John är inte helt nöjd med situationen när hans föräldrar visar in Kurirens team i enplansvillan i Rutvik. Han vill helst äta lite till och sedan sova en blund. Vardagen är på det sättet för små barn.
Han är del tre i denna historia. Fortsättningen. Då solen har börjat skina igen och då lyckan ter sig oändlig. Där en rap, ett skratt eller bara lite jollrande blir till guldkorn.
Den här dagen vakar Jakob lite extra noggrant över sällskapet som sätter för att prata om just honom. Han kallas rätt och slätt för storebror och avslutar sitt liv på ett sjukhus i Stockholm.
På plats i soffan vrids klockan tillbaka till lunchtid den 17 oktober 2013. Sofia Kohkoinen, 31 har avbokat ett träningspass inne i Luleå på grund av väglaget. Hon väljer i stället att ta en promenad efter vägen mot Bälingeträsket.
Sedan är det svart. Hon minns inte ens billjudet innan smällen.
I dag vet vi att en man tappar kontrollen på sin bil och kör rakt in i henne och barnvagnen. Fasansfulla scener utspelar sig i snömodden då bilföraren rusar runt platsen för att hitta Jakob. En mer ingående beskrivning av händelserna efter skogsbilvägen behövs inte.
– På sätt och vis är det skönt att inte komma ihåg själva olyckan. Ett äldre par kom först till olycksplatsen och vi har jättebra kontakt med dem i dag. De har berättat att Jakob inte låg och skrek av smärtor. Vi har också fått höra hur de tog hand om honom. Det är skönt att veta. Sedan behöver jag inte komma ihåg hur han ligger där, säger Sofia Kohkoinen och tänker efter några ögonblick.
– Jag vet inte, det är som skönt på ett sätt att inte komma ihåg. Det hade varit mycket värre att veta att han led. Nu vet jag det viktigaste, att han blev väl omhändertagen.
Hennes 33-årige man minns dessa dagar med obehag.
– Jag har aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv, för jag visste ju inte om jag hade förlorat hela min familj. Det var fruktansvärt, säger han.
Det här blir startskottet på några mörka månader. En period i livet då de knappt orkar kliva upp ur sängen.
– Vi fick hjälp att ta bort alla saker efter Jakob i hemmet. Sedan stängde vi dörren till hans rum, säger Sofia Kohkoinen.
Under en tid förblir dörren stängd.
Deras samtalskontakt uppmanar sedan dem att bryta dödläget. Hennes förslag är att de ska sätta sig i rummet och prata med Jakob.
– De första gångerna var vidriga, säger Sofia Kohkoinen och maken tillägger.
– Man kände nästan lukten av honom.
Det första steget mot en ljusare tillvaro tar de redan en timme efter att sonen har dödförklarats. De lovar varandra att satsa på livet.
De brottas givetvis med sorgen och de tunga tankarna men löftet till varandra blir det första steget mot solen.
En kurator, som fortfarande är ett stort stöd för familjen, och ett möte med en familj som förlorat ett barn i magen leder dem vidare.
– Det var ett jättestor vändning för min del. Jag kommer inte ihåg så jättemycket av samtalet, annat än att hon beskrev sig som lycklig. När vi åkte därifrån så kände jag att om hon klarar av att beskriva sig som lycklig, trots att de förlorade barnet i magen, då är det inte omöjligt. Det var jätteskönt, säger hon.
De tror att träffen hade sin grund i deras öppenhet. Personen som gav förslaget vågade helt enkelt prata med henne, om sorgen och att mötet kunde bli en väg tillbaka.
– Det är minnena av vår son som får leva vidare, mer än att vi fokuserar på olyckan. Han är fortfarande en del av våran familj, han är bara inte närvarande på samma sätt.
Eller som hennes make slår fast: Jakob följer dem genom livet. Själv avslutar han alltid dagen med att titta på ett foto av sonen och prata med honom.
– Han är här på min högra axel, konstant. Det är nästan sjukt men det känns ibland som att han är med mig, säger Petrus Kohkoinen också är helt säker på att deras situation hade varit annorlunda i dag, om de inte hade gjort allt för att skydda sonen den där dagen. Det var en olycka och ingenting annat.
– Vi tog ett gemensamt beslut att inte ta bilen, det var jättehalt. Ändå händer det. Hade det varit på ett annat sätt så är det lätt att man ältar. Nu slipper vi det.
Intervjun är över och bilderna tagna när Sofia Kohkoinen pussar sonen och konstaterar:
– Nästa gång de kommer hit är det din karriär vi ska prata om.
En liten pojke som jämt är hungrig, precis som storebror var.