De jublar uppskattande under höstens radiosingel Alice och alldeles nysläppta Lyckligare nu (tveklöst hennes bästa alster hittills), men även albumspåren lockar till dans och taktklapp. Bland dessa märks speciellt den jazziga tretaktsballaden Dansa med mig, under vilkens lågmäldaste partier Henrikssons röst låter som allra mest personlig och tilltalande.
Kompbandet är oklanderligt kompetenta och Linnea Henriksson har god publikkontakt, kryddad med en till synes outtröttlig scenenergi. Materialet behandlar konsekvent ämnen som relationer och hjärtekross, och låter ibland som Veronica Maggio, fast oftast som Lena Philipsson eller Orup. Om än med inte fullt lika idiotiska texter (trots att Orup faktiskt skrivit en hel del av Henrikssons låtar).
I helhet känns spelningen som ett lyckat uppträdande på Skansen; extremt väl genomfört och ganska intetsägande. Men jag antar att Sveriges artistbas med det ändamålet ständigt behöver fyllas på.