Varför är alla så dumma mot New York?

Inte direkt någon typisk feel good-film, det här. Om man nu ägnar sig åt att summera hela filmen. Redan i recensionens inledande mening. Hela handlingen utspelar sig under den 23 maj, som är lika med min födelsedag. Men barmhärtigt nog anges aldrig vilket år det handlar om. En grupp kompisar på Manhattan i New York ägnar sig åt att fira av en polare som ska åka till Japan. När det plötsligt mullrar till. Utav bara helvete. Samt börjar skaka. Utav ännu mera av bara helvete. Sedan är det i gång. Och det ger sig tjurigt nog inte. Alls. Förrän alltsammans är over and out. Definitivt. I alla fall i New York. Det handlar om ett fruktansvärt jättelikt monster som tydligen har klivit upp från något okänt havsdjup och gett sig på New York. Och dess invånare (inte minst även dem). Monstret blir inte synligt förrän alldeles mot filmens slut. Men vi anar hela tiden dess närvaro. Och det är hela tiden mycket kusligt och faktiskt även rejält obehagligt. Slutgiltigt, om man säger så. Cloverfield är den sortens film man ser om man vill må dåligt och känna sig illa till mods. Den har föregåtts av diverse skumma trailers där vare sig filmtitel eller skådespelare har nämnts. De senare är också helt okända. Och de är hela tiden disciplinerat underordnade den massiva tekniken, de monumentala specialeffekterna och alla de visuella effekterna (över hundra personer är listade i filmens eftertexter som verksamma i dessa kapaciteter). Dialogen är i långa stycken reducerad till ungefär något av den här sorten: -Rob? Rob? Rob? Rob! Rob! ROB!!! -Hud? HUD!!! -OH, MY GOD - BETH!!! BEEEETH!!! -OH, MY GOD! MY GOD! MY GOD!!! MY - GOOOOD!!!!!!!!! Man behöver inte ha gått ut som etta i scenskolan för att fixa detta. Men det är som sagt var inte skådespelarinsatserna som är det avgörande här. Man kan beskriva Cloverfield som en åksjuk variant av The Blair Witch Project, med samma skakiga videokamera som subjektiv förmedlare av händelseförloppet som då. Och efter bara en liten stund har vi Frihetsgudinnans huvud liggande avslitet på en gata på Manhattan och efter ytterligare en stund har hela Brooklynbron kastats bort också. Vissa av bilderna har samma kväljande effekter som dem vi kommer ihåg från terrorattacken. Det är J.J. Abrams, mannen som huvudsakligen svarar för TV-serien Lost, som har producerat den här inferno-filmen. Och den är ju onekligen skicklig. Och så att säga: slutgiltig. Men då undrar jag till sist bara en sak: varför ska det alltid jävlas så svårt just med New York i den här typen av filmer? Allt sedan original King Kong klättrade upp i Empire State i börjaan av 30-talet har "the city that never sleeps" regelbundet demolerats. Nu senast var den helt ödsligt ödelagd och hjortar (?) rusade omkring på gatorna i I Am Legend. Och så nu detta då. En skum upplevelse är i alla fall vad Cloverfield mest av allt är. Och som redan sagts: inte vad man precis menar med en Må Bra-film.

Varför är alla så dumma mot New York?

Här är en infernofilm som man ser om man vill må riktigt dåligt. Monster som kliver upp ur underjorden och ger sig på att utplåna hela New York recenseras av en Rolf Nilsén som fick sig en skakig tur framför vita duken.