Tydlighet. Inledningen handlar om tydlighet. PÄ Björns kostym stÄr det Gustafsson pÄ ryggen, pÄ Henriks stÄr det Schyffert och pÄ backdropen stÄr det backdrop. The Hives Go right ahead dÄnar och de tvÄ underhÄllarna kommer joggande genom Kulturens hus stora sal och upp pÄ scen.
NÀr de fÄr ordet fortsÀtter tydligheten. Henrik Schyffert slog igenom 1992 med I manegen med Glenn Killing, nÀr Björn Gustafsson var sex Är gammal. De missar inte den straffsparken och Björn pratar om att Henrik pÄ turnén vill ha med ett ergonomiskt arbetsbord, kliver upp 06.00 för stavgÄng och jojo-bantar. OmvÀnt om att Björn fÄr sitta fram i bilen, anvÀnder babyschampo och fÄr vara uppe hur lÀnge han vill.
Det Àr Àven tydlighet över kvÀllens upplÀgg. De tvÄ presenterar sig sjÀlva och skÀmtar med, och om, varandra i en stund innan det Àr dags för den yngre stÄupparen för egentid i rampljuset och dÄ upphör tydligheten för en stund.
För herregud vad det gĂ„r undan nĂ€r Björn Gustafsson sĂ€tter fart. Med sin patenterade fumliga, kroppsbaserade stil och spelade osĂ€kerhet sprutar orden ur göteborgaren och han vet precis vad han gör nĂ€r han fipplar med mikrofonsladden. Efter en klassisk stĂ„uppstart om âvad som hĂ€nde pĂ„ vĂ€gen hitâ kommer han in pĂ„ hen. Och i skĂ€mtet nĂ€mner han ordet drygt 1200 gĂ„nger men hĂ„ller trots en invecklad historia hela tiden en imponerande koll pĂ„ sina hen.
Han pladdrar, pladdrar och utan att vi riktigt mĂ€rker det tar han oss frĂ„n det ena Ă€mnet till det andra skĂ€mtet och det innebĂ€r att vi slipper det ofta pinsamma övergĂ„ngarna som stĂ„uppare ofta stĂ„r för. För att vi helt enkelt inte ens mĂ€rker dem. Vi hamnar i djurens vĂ€rld, i Ă€rtpĂ„sarnas skolidrott och hur han kommer att vara som farfar utan övergĂ„ngar. Björn blir sjĂ€lv andfĂ„dd av farten och skyller pĂ„ förkylning (âFan vad kallt det Ă€r hĂ€r uppe, jag fattar inte att vi har gjort reklam för showen. Det hade ju rĂ€ckt att skriva âdet blir varmt och hĂ„ller pĂ„ i tvĂ„ timmarâ sĂ„ hade folk kommit hitâ) men jag tror det Ă€r speeden. Det största skĂ€mtet ikvĂ€ll kan vara mina anteckningar för jag Ă€r chanslös att hinna med.
NĂ€r Henrik Schyffert kommer in för att lösa av smyger jag, i rollen som fotograf, nĂ€ra scen för bra bilder. Jag visar dĂ„ orutin men det gör inte Schyffert. Inför en fullsatt lokal blir jag förhörd och fĂ„r en lektion. Om hur kul det mĂ„ste vara för tidningen att showen kommer hit sĂ„ att vi fĂ„r nĂ„got att skriva om och slipper enbart bevaka âHandtrallans dag i Bodenâ eller âtvĂ„tusen idioter som stĂ„r i en tumme pĂ„ en isâ. Han förutspĂ„r denna recension med att sĂ„ fort det nĂ€mns snuskigheter sĂ„ âblir det en hubbekubbe eller vad ni delar ut för betyg. Pratar vi integration blir det fyra. Det kommer stĂ„: bĂ€st: lĂ€ngden. SĂ€mst: snuskigheten. FrĂ„ga: var Ă€r tjejerna?â.
Du har fel Schyffert, för det Àr inte sÄ mycket snusk och det Àr riktigt roligt och du visar att du Àr fantastiskt proffsig och har förmÄgan att improvisera.
För efter âhĂ„netâ av dessa tvĂ„ tidningar kommer han in pĂ„ en annan utlĂ€ggning om journalistik och jag inbillar mig att han inte hade gjort sĂ„ om inte jag hade smugit fram.
De som sÄg RAW Comedy Club pÄ samma scen förra vecka fÄr en helt annan klass och nivÄ ikvÀll. Mellanstadiediscot-utlÀggningen Àr inte ny men annars Àr det en uppvisning i humor av stÄuppscenens obestridde kung.