Jan Nilsson parkerar bilen på gården hos systrarna Ingegerd Engfors och Birgit Jonsson i Måttsund. Han öppnar bakluckan och tar fram sin utrustning.
- Det här är vad "Svensson" skulle kalla sotarviskor. På sotarspråk heter det krejsar, berättar han.
Sotarspråket, eller knoparmoj, uppfanns en gång i tiden för att sotarna skulle kunna prata med varandra utan att andra förstod, berättar han, och terminologin lever kvar.
Raskt klättrar han upp på en aluminiumstege bakom huset och ställer sig på taket invid skorstenen sex meter upp i luften.
- Egentligen borde vi väl ha säkerhetslinor, men vem ska klättra upp och fästa dem åt oss?
Ser det för riskabelt ut stannar han på marken.
- Vi har jobbat för att våra kunder ska ordna med stegar, glidskydd och plattformar på taket, så att vi kan jobba på ett säkrare sätt. Och jag tycker det har blivit bättre.
Träffar folk
Det han gillar med sitt jobb är just att det är fysiskt, men också att han får träffa mycket folk och att det är omväxlande. Särskilt sedan han vidareutbildade sig för att även kunna jobba med besiktningar och brandskyddskontroller.
- Ingen dag är den andra lik.
Det mest påfrestande med jobbet är de stora temperaturväxlingarna. Ena stunden står han utomhus i vinterkyla, andra stunden i ett hett pannrum.
- Man blir lika trött av det som av ett idrottspass.
När Jan Nilsson växte upp i Karlsvik utanför Luleå bodde det fyra sotare i byn. En av dem var hans pappa. Efter lumpen och några år på bageri valde Jan Nilsson att gå i pappas fotspår.
På den tiden var sotare en gesällutbildning. Han varvade åren som lärling med teoretiska kurser i kemi, fysik, husbyggnadsregler och annan lagstiftning, yrkesteknik och administration.
I dag är det en eftergymnasial utbildning och lärlingssystemet är borttaget. På sätt och vis tycker han det är synd.
- Det kan ju hända att de inte gillar yrket när de kommer ut från skolan.
Skyldighet
Han klättrar ner från taket och går in i huset. I källaren öppnar han sotluckorna till skorstenen och vedpannan och rakar ut sotet som lossnat vid sotningen. Efteråt bjuder systrarna honom på kaffe, mjukkaka och fikabröd.
Sotning och brandskyddskontroll är en kommunal myndighetsverksamhet enligt Lagen om skydd mot olyckor. Varje fastighetsägare är skyldig att kontrollera och sota sina värmepannor, kakelugnar, kaminer och eldstäder. Intervallen för sotning görs upp individuellt beroende på hur mycket kunden eldar. Men alla finns inte i registret.
- Det gäller framför allt fritidshusägarna. Jag skulle gissa att 40 procent av dem aldrig sotar sina skorstenar.
Det som kan hända om en skorsten inte sotas är att det lagras oförbränt material från fuktig ved i rökkanalen. Det kan också inträffa om det är dåligt drag. Materialet förvandlas till tjära, vilket kan ge upphov till en sotbrand.
- Temperaturen kan stiga till mellan 1.000 och 1.500 grader och det är det få moderna skorstenar som klarar.
Ett annat fel som fritidshusägare ofta gör är att sätta in en insatskamin i sin öppna spis för att få bättre värme. Då höjs temperaturen med flera hundra grader i rökkanalen. Finns det trä eller spån runtomkring kan det antändas.
-Men den allra vanligaste branden i Norrbotten tror jag beror på bristfälliga installationer av bastukaminer.
Skrämde barn
Förr skrämde föräldrarna barnen med sotare och visst kan det än i dag hända att barnen blir lite rädda när han kommer, sotig och svart, berättar han.
- Men vanligare är det med rädda husdjur. När en främmande person kommer in i ett hus där ägarna inte är hemma kan till och med en golden retriever börja vakta. Det är något som djurägarna sällan tänker på.
Fallolyckor och förslitningsskador i knän och axlar är andra arbetsmiljörisker för sotare.
Skulle du vilja att någon av dina söner också blir sotare?
- Nej, jag hoppas att de ska vilja läsa något på universitetet. Akademisk utbildning ger större möjligheter i livet.