Vi möts på en lunchrestaurang i Luleå. Det blir en timmes samtal med gråt och skratt om hur skört ett människoliv kan vara.

Vad har idrotten betytt för dig?

– Jag var sex år när mamma tog med mig till min första tävling. Jag tävlade i 23 år. Idrotten har format mig som person, gett mig en god hälsa, lärt mig att ta ansvar och visa respekt för andra människor. Den har lärt mig att sätta upp höga mål. Jag ställer också höga krav på min omgivning. Tyvärr, ibland.

Artikelbild

| "Utan min sjukgymnast Patricia Karlsson hade jag aldrig klarat det här. Hon gav ming de bästa förutsättningar för att komma tillbaka", berättar Urban Lindgren.

Som åkare blev du bättre för varje år. 29 år gammal slutade du tävla. Var det ett svårt beslut?

– Nej, jag bestämde tidigt att det skulle bli min sista säsong. Jag kände att en fortsättning skulle kräva en hårdare satsning med ännu större fokus. Jag hade inte den mentala kraften att lägga ner mer tid på träning.

Jag har förstått att du inte har några minnen, men du måste ha försökt rekonstruera olyckshändelsen under de tre senaste åren.

– Jag har inget minne från en vecka före händelsen och fram till sju-åtta veckor efter olyckan. Jag har försökt att återskapa händelsen, men det går inte. Det finns ingen som såg vad som hände. Med på skotern satt en vän som inte heller minns. Det var hon som slog larm och hämtade hjälp. På sätt och vis är jag glad att mitt minne är borta. Jag hade antagligen mått ännu sämre av att minnas ögonblicket när jag blev förlamad.

Artikelbild

| "Jag var nog en rätt jobbig patient. Jag var fast besluten att jag skulle gå på egen hand ut ur Sunderby sjukhus och det lyckades", berättar Urban Lindgren.

Hur länge var du medvetslös?

– I tre veckor låg jag i koma.

Artikelbild

| "Nu handlar det inte om att åka fort utan att ta sig runt", berättar Urban Lindgren här tillsammans med fru Lotta efter Dundret runt.

Var det någon gång fara för ditt liv?

– Strax efter att ambulanshelikoptern hade landat i Umeå stannade mitt hjärta. Man brukar säga att om man nu ska dö någonstans är det bästa stället att göra det på ett sjukhus. Läkarna sade efteråt att jag hade tur. Planen var att jag skulle ha förts till Norge eller Finland för det var fullt på alla svenska sjukhus just den här dagen. Om mitt hjärtstillestånd hade inträffat i helikoptern hade de troligen inte kunnat rädda mig.

Artikelbild

| En trio landslagsåkare i Piteås färger, fr v: Magnus Ingesson, Niklas Jonsson och Urban Lindgren.

Hur svårt skadad var du?

– Jag tror att sjukvården inte ens behövde sätta på mig ett plåster. Jag hade inga sårskador, men däremot hade det skakat om för mycket i hjärnkontoret. Skotern hade kört in i ett träd, men jag flög förbi och landade i snön. Där hittade min fru mig medvetslös. Skadorna orsakades av landningen i snön som kan vara rätt kompakt i april.

Artikelbild

| Det svenska silverlaget i Lahtis bestod av Urban Lindgren, Per Elofsson, Magnus Ingesson och Mathias Fredriksson.

Drabbades du av en hjärnblödning?

– Läkarna kallar det för DAI-skador. Det går inte att upptäcka på vanlig röntgen. Det handlar om små mikroskopiska blödningar som orsakar skador på nervtrådar i hjärnan. Skadorna fanns överallt i min hjärna.

Artikelbild

| En stor stund. Bakom i resultatlsitan syns namn som Per Elofsson och Mathias Fredriksson.

Vad sade läkarna?

– Mina värden var de sämsta tänkbara. Läkarna förberedde Lotta att vi måste sälja huset för att jag nog aldrig skulle klara av att gå i trappor. Det dröjde någon dag innan hon berättade. Som den tävlingsmänniska jag är gjorde beskedet mig bara mer beslutsam. Jag minns att jag tänkte att "ni ska få se att även om ni bar in mig i sjukhuset, så ska jag gå härifrån".

Artikelbild

| Urban Lindgren har övervunnit många motgånger som skidåkare, men frågan är om inte den största bedriften är rehabiliteringsträningen efter den svåra skoterolyckan för tre år sedan.

Lyckades du?

– Fem-sex veckor senare gick jag ut ur sjukhuset. Vid återbesöket i Umeå ett halvår senare sade en professor i Umeå att han aldrig under sitt yrkesliv sett en sådan stor förändring. Min prognos såg i början verkligen inte bra ut. Det fanns ingen som trodde att jag skulle kunna gå igen.

Artikelbild

| "Jag har fått en ny syn på livet. Det är inte längre viktigt att åka milen på 18 minuter. I dag blir jag glad över att ta mig runt", förklarar Urban Lindgren.

Har du haft nytta av din idrottsbakgrund?

– Det räddade livet på mig. När jag kom till Sunderbyn kunde jag bara röra ena armen lite grand. Jag fick tidigt insikten att jag aldrig kommer springa eller åka skidor på samma sätt som förut. Jag är van att träna hårt och satte upp nya mål. Jag fick lära mig att hantera stunder när träningen inte tycktes hjälpa. Det kämpar jag med fortfarande. Då gäller att kunna se i backspegeln hur stor skillnaden är jämfört med för tre år sedan.

Artikelbild

| "Jag är glad över att ha fått en andra chans i livet", berättar Urban Lindgren. För tre år sedan ådrog han sig livshotande skador efter en skoterlolycka utanför Gällivare.

Hur hårt har du tränat?

– För första gången i mitt liv fick jag träningsförbud. Min sjukgymnast Patricia Karlsson tyckte att jag gick på för hårt vid ett tillfälle. De senaste forskningsrönen säger att man ska försöka vara så aktiv man bara kan efter att den akuta vården är över. Den informationen fick jag inte från läkarna utan den kom från min sjukgymnast och från vad jag och min fru kunde läsa oss till. Nyckeln sitter i att sätta igång så fort som möjligt medan muskelminnet ännu finns kvar. Jag kunde träna flera pass om dagen även om det i början handlade om korta stunder.

Artikelbild

Som skidåkare var du van att gå din egen väg. Gäller det även din rehabilitering?

– Det spelar ingen roll om man är skidåkare eller vanlig Svensson i sådana här sammanhang. Man ska göra det man tror på. Vetenskapen säger en sak och det kanske är rätt i nio fall av tio. Men det går att flytta berg med en jäkla vilja och speciellt om man får hjälp av någon eller några som tror på samma sak. Då kan man gå händelserna i förväg och överraska.

Var har du hämtat kraften?

– Från min familj. Lotta har varit med mig under hela sjukhusvistelsen. Hon har betytt allt. Utan henne hade jag aldrig varit här. Min son Erik har varit en annan stor motivationsfaktor. När jag mådde som sämst tänkte jag hela tiden att det räcker om jag bara klarar att åka skidor i någon kilometer för att kunna ta med mig Erik ut i skogen för att grilla korv. Jag ville att han skulle ha en pappa som klarade kanske inte lika mycket som förut, men i alla fall lite grand. Och från min sjukgymnast Patricia gav mig de bästa förutsättningarna för att komma tillbaka.

I vilken mån är du återställd i dag?

– Jag har svårt, men klarar av att göra det mesta. Det tar bara lite längre tid och jag kan få göra det i omgångar. Jag har till och med åkt femmilen på Dundret runt flera gånger. Ibland drabbas jag av hjärntrötthet. Det gör att jag tappar finmotorik och balans. I de stunderna kan jag även tappa humöret och bete mig lite klumpigt. Sådana gånger känner jag inte riktigt igen mig själv, men tyvärr kommer den insikten lite för sent när skadan redan är skedd.

Har du återvänt till olycksplatsen?

– Jag har varit där ett par gånger. Jag kände inget obehag av att återvända, eftersom jag inte plågas av några minnen. Men för min fru kom allt tillbaka varje gång vi återvände. Nu har vi sålt stugan.

Vad är ditt nästa mål?

– Jag har hela tiden haft som mål att återvända till någon form av yrkesliv. I dag är jag på väg och arbetstränar fyra gånger i veckan.

Vad skänker dig mest glädje i dag?

– Att jag har lyckats komma tillbaka till livet. Även om jag går rätt stappligt så kan jag göra allting jag gjort förut. Det viktigaste i livet är inte att kunna åka en mil på 18 minuter. I dag uppskattar jag andra saker. Framför allt är jag tacksam över att ha fått en andra chans.