Schäferhunden Kåsa har blivit 17 månader och kommer till Grans i Öjebyn med lika stor energi som vanligt. Hon drar i kopplet och nosar runt i lokalen. Det är det avgörande testet för Kåsa som kom till fodervärdarna julen 2015 tillsammans med sex kullsyskon.
Dagen innan testet ligger hon i sin bädd hemma hos Linda och Nicklas.
– Å ena sidan är det bra att hon är så duktig och glad att hon troligen går vidare. Å andra sidan blir det jobbigt om vi förlorar henne, säger Linda och fortsätter tappert,
– Jag håller bara skenet uppe nu, egentligen är jag ett vrak, säger hon.
Linda och Nicklas har varit fodervärdar till en tjänstehund tidigare, Ingo, som nu jobbar i försvaret söderut. Den gången hade de bestämt sig för att inte behålla den hur det än gick med sluttestet.
– Ingo var en otroligt stark hund och vi förstod att vi inte hade kunnat erbjuda honom ett bra liv hos oss. Han är en hund som måste få jobba, säger Nicklas.
Men med Kåsa är det alltså annorlunda.
Vid Grans i Öjebyn är försvarets testdelegation på plats. De och en besiktningsman från polisen, Hans Norberg, Polisen region mitt, ska hålla i testen. Testen syftar till att svara på frågan om det är värt att lägga ner sex till åtta månader på en fortsatt utbildning för hunden. Försvarets testansvarige, kapten Pierre Wahlström, berättar hur den går till.
– Vi simulerar situationer där hunden utsätts för jobbiga situationer som de kan utsättas för i arbetet som tjänstehund. Till exempel ser vi inte på om den blir rädd, utan hur rädd blir den blir och varför.
Han förklarar att det är de primära reaktionerna som har betydelse.
– Det vi vill se är det som händer i hunden inom en mikrosekund. Det sekundära är det inlärda och vi avlar på det instinktiva, inte det hunden lärt sig, säger Wahlström.
Kåsa får först nosa på alla oss som står och tittar på, så börjar testen med lek. Efter varje moment går besiktningsmännen iväg och pratar ihop sig, de graderar hundens reaktion i momenten. När Kåsa går in i det helt mörka rummet slamrar det. Wahlström kommer ut och gör en vinkande gest med handen.
– Hon var överallt, säger han.
En bra reaktion, men konstaterar att Kåsa inte är så försiktig med sig själv.
Det är Linda som går med Kåsa, hon får instruktioner hur hon ska göra. De går förbi en ställning där en overall plötsligt rycks upp, Kåsa rycker till men nosar på den. När skramlet kommer alldeles intill henne vänder hon snabbt tillbaka och kollar var det var. I gallertrappan går Kåsa utan bekymmer upp och ner.
Efter en överläggning kommer Pierre Wahlström tillbaka till Linda och Nicklas. Kåsa lägger sig ner vid deras fötter.
– Hur gick det tror du? frågar Wahlström.
Han får en suck till svar och ett kort, bra.
– Blandade känslor, ja så är det. Man är glad för att hunden är lite halvtokig och därmed intressant för oss att jobba vidare med, men samtidigt separationsångest. Kåsa är jättefin, kommer in i superskick och det är mycket värt för oss. Hon är välmusklad, fin i pälsen, väluppfostrad och socialiserad. Bra jobbat.
När Wahlström fortsätter kan Linda inte hålla tårarna tillbaka.
– Kåsa dansade genom testen, säger han.
Kåsa skulle passa till alla uppgifter som försvaret och polisen har för sina hundar, säger han
– Försvaret, som har första tjing, har just nu inte behov. Kåsa ska få tittas på hos polisen.
För Linda och Nicklas hade det redan för en tid sen sjunkit in att de kan vara tvugna att lämna ifrån sig Kåsa.
– Det är klart att det vet man, hela tanken är ju att hunden ska klara det. Men sedan går man in i sin bubbla och i fluffet och då glömmer man. Det går inte att förbereda sig på hur jobbigt det skulle bli, säger Linda.
Paret kan tänka sig att vara fodervärd igen, men vill vänta.
– Kåsa har satt rätt stora spår hos oss, men jag har sagt till konsulenterna att vi kan vara stödfamilj vid omplacering om det skulle behövas.
Linda Svensson och Nicklas Hansson har fullgjort sitt uppdrag. De har lekt bytesleken, de har tränat henne i olika miljöer, de har handskats med henne, tvångsmyst. Och de har gjort ett bra jobb.
Nu är det med tunga steg de hämtar hennes filt och leksaker och leder henne till den blå minibussen hon kom till dem i.
Kåsa hoppar in i hundburen och körs till Karlsborg där Nationella polishundstjänsten finns.
Linda och Nicklas åker hem - utan hund.
Mer om Kåsa:
Schäfervalpen Kåsa – framtidens polishund?
SE: Valpen Kåsa i svåra testet
SE: Valpens utveckling på tre månader