De stora magasinen ruvar hemlighetsfulla vid den gamla kajen i Karlshäll. Magasinen kallas i folkmun för tyskmagasinen och är ett av de få bevarade minnesmärkena över vad som pågick i det tysta under andra världskriget. Tänk om de slitna byggnaderna kunde tala.
Men det finns en som kan berätta. Kanske är hon den allra sista, Betty Blom från Gäddvik som fyller 90 i år. När hon var i 20-årsåldern var hon en av alla de flickor och kvinnor från Karlsvik som arbetade under den tyske kommendanten Walter Sindel, då ansvarig för förråden i Karlshäll.
Det var länge sedan Betty Blom besökte området senast och när hon följer med Kurirens team ut till magasinen är det många minnen som dyker upp.
Hon tittar sig omkring i en av de tomma lokalerna. Den är stor som en kyrksal och hårt sliten. Dagsljuset silar in genom den glesa och delvis trasiga brädväggen. Hon ojar sig åt förfallet och pekar med yviga gester upp mot trätiljorna under det höga taket.
- Där uppe hängde det halva griskroppar i långa rader. Längs väggarna var det fullt med lådor och utanför magasinen hängde rökta korvar, minns hon.
Till magasinen transporterade tyskarna förnödenheter med tåg för mellanlagring, innan de skickades vidare till de stridande förbanden. Under andra världkriget var Luleå förrådsbas för de tyska styrkorna i Nordnorge och norra Finland.
Det var alla tänkbara innehåll i lådorna som magasinerades. För Karlsviksborna, som huvudsakligen bestod av arbetare från massafabriken vilken var stängd under krigsåren, var det hårda tider och ont om mat.
- Det var synd om dem som inte arbetade vid magasinen för på konsum fanns bara spicken-sill, fnyser Betty Blom.
Men på dem som arbetade i magasinen gick det ingen nöd. Det stals friskt. Betty Bloms man som var bas över arbetet och tullarna som övervakade det hela stal även de av alla godsakerna.
- Det fanns stora smördrittlar som de knackade sönder. Och en gång kom det en hel vagnslast med kaffe. Min man tänkte stjäla sig en hel säck, påminner sig Betty Blom.

<span class="mr">Många roliga historier
</span>Själv tog hon aldrig något.
- Jag behövde ju inte eftersom min man försåg mig, säger hon och skrattar.
Hon anser inte att det var något större brott att stjäla från tyskarnas frikostiga förråd. De hade stulit det mesta från danskarna, menar hon.
Betty Blom har många roliga historier att berätta från krigsåren som verkar så avlägsna i det i dag så öde Karlshäll. Vid ett tillfälle hade hennes man fyllt en hel vedlår i Bettys föräldrars lilla farstu med stulna cigarrer och cigariller.
- Men så fick vi reda på att det skulle göras syn. Vi eldade upp alltihop den natten så det rök i hela byn. Som tur var var det kallt så det var nog ingen som misstänkte något, säger hon.
Vad som egentligen pågick i Europa under nazisternas ledning visste inte Karlsviksborna speciellt mycket om. Kommendanten Sindel var en trevlig karl, riktigt snäll tycker Betty Blom. Det var först i slutet av kriget när britter och amerikaner upptäckte vad som försegick i utrotningslägren som arbetarna ställde Sindel mot väggen.
- De visade tidningar och plågade honom. Då sa han; nä sådär gör inte mitt folk.
Sindel återvände aldrig till sitt fädernesland utan gifte sig med en flicka från Öjebyn och flyttade till Norge.
- Få se, kan han leva än? Nä, då skulle han vara 105 i dag, konstaterar Betty Blom och tystnar.
Innan hon lämnar Karlshäll och det gamla industriområdet vänder hon sig om en sista gång.
- Herregud så roligt att få vara här igen. Men nog ser dom ganska inflammerade ut, konstaterar hon torrt och nickar mot de väderbitna tyskmagasinen.