– Jag har alltid tänkt att jag ska vara skuldfri den dagen jag slutar jobba, säger Stefan Hagstedt.
Om han vill köpa ett likvärdigt boende när Malmberget rivs kommer han att tvingas låna pengar, något som han inte tänker göra.
– Nej, jag känner inte att jag vill bo kvar i kommunen. Jag flyttar, säger han.
I dag bor han med frun i en trea och vill inte flytta till en mindre lägenhet. Varför ska han behöva göra det, resonerar han. Det är ju inte han som väljer att flytta.
– Efter skatt får jag ungefär en miljon kronor i näven. Tittar jag på de treor som byggs på Repisvaara så kostar den en och en halv miljon kronor. Det betyder att jag skulle behöva ta ett lån på en halv miljon om jag vill bo som jag gör i dag, säger han.
Han betalar ungefär 5000 kronor i månaden med allt inräknat, elen ingår i hyran. Han vill inte ha en modernare lägenhet, det han vill ha är rättvisa för att han tvingas flytta från sitt hem för att malmen ska fram. Varken Stefan Hagstedt eller Annika Hagstedt opponerar sig mot det – men anser att staten och kommunen inte tagit sitt ansvar när det gäller kommuninvånarna.
– Kommunpolitikerna är inte vuxna den här uppgiften, de har inte tänkt på invånarna, de har bara tänkt på att få ersättning för de kommunala verksamheterna, säger Stefan Hagstedt.
Han anser att kommunen borde tagit ett helhetsgrepp, kanske rentav byggt upp ett Malmberget i miniatyr.
– De har räknat med att det ska bli en viss rörlighet när de bygger så mycket nytt. Men väldigt få skulle välja att dubblera sin hyra, man väljer hellre att ha stuga eller skoter, säger Stefan Hagstedt.
Annika Hagstedt får sina pengar för bostadsrätten som LKAB köper till sommaren. Hon får bo kvar i lägenheten fram till mars 2019, sedan ska hon vara ute.
– Det är så mycket som är fel med allt det här. Vi blir utkastade på gatan och ersättningen räcker inte till en likvärdig bostad, säger hon.
Bostadsrättföreningen äger marken där fastigheten står och på översta våningen finns ett boende för socialt stöd. Det är bostadsrättföreningen som bekostat ombyggnationen via hyrorna, men den anses som en bi-yta och bostadsrättsinnehavarna får ingen ersättning för den.
Att man får skjuta på reavinstskatten i sju år spelar ingen roll, menar syskonen.
– Den ska ju ändå betalas. Skjuter jag dessutom upp den så måste jag betala en avgift för den, nästan 8000 kronor per år, säger Stefan Hagstedt.
Annika Hagstedt ser ut genom fönstret, på ett tomt Malmberget. När hon köpte sin lägenhet för 30 år sedan hade hon nära till allt: affären, skogen, Sporthallen och biografen. I dag ekar samhället tomt. Ett fåtal näringsidkare hänger sig kvar i Malmberget men de allra flesta lokalerna står tomma. Hon vet inte om hon kommer bo kvar i samhället. Vad händer om hon köper en dyr lägenhet som sedan tappar i värde?
– Två av de som bor här i huset kommer att flytta, kanske fler. Jag tycker att det är snedvridet och orättvist, vi som har bostadsrätter hänger mittemellan, attityden är "klara er själv", säger hon.
Stefan Hagstedt påpekar att boende i Kiruna får 22 500 kronor per kvadratmeter och Malmbergsbor får 20 500 kronor.
– Varför det? Och sedan det här med att vinsten hamnar i Stockholm, det är som på kolonialtiden. Vinsten hamnar där nere och inget kommer tillbaka. Det borde finnas ett Lex Malmfälten. Staten är ansvarig, de tar ut rikedomarna men de kan inte ens rusta upp vägarna här uppe, säger han.
– Hade det här hänt i Stockholm eller Göteborg hade problemet varit löst för länge sedan, säger Annika Hagstedt.