Marias man tog sitt liv

Maria Karlström, 44, stryker Moa på den runda magen. I oktober kommer familjen att utökas med ett gossebarn. Men det finns en plats hos Maria, Moa, 23, Mikael, 21 och Emma, 15, som för alltid är tom. För fem år sedan begick pappa Ronny självmord och familjens liv kommer aldrig att bli detsamma.

”Jag förbereder mig för en lång resa.”

Ronnys allra sista Facebookinlägg gav Maria kalla kårar. Han jobbade i Norge och Maria visste vad det här kunde betyda. Hennes man hade hamnat i det djupa, svarta hålet förr. Det som hon inte kände till den där gången för 23 år sedan, när hon fastnade för hans varma leende och mörkrufsiga hår.

De träffades när Maria pluggade till sjuksköterska och Ronny till sjukgymnast. Aldrig hade hon kunnat ana att den så levnadsglade, alltid lika positive, Ronny också bar på ett avgrundsdjupt mörker. Båda älskade äventyr, de provbodde på olika orter, sprang maratonlopp och fick tre barn.

Ronnys första självmordsförsök kom som en chock, men han fick psykologhjälp och antidepressiv medicin. För Maria berättade han för första gången om sitt mörker.

– Vi pratade mycket med varandra och han lovade att aldrig göra om det.

Men flera år senare hände det igen. Ronny bara försvann. Även denna gång hittades han i tid.

Maria vet inte riktigt hur hon lyckades gå vidare, men sakta återgår livet till vardag även efter traumatiska händelser. Ronny jobbade i Norge när Maria en kväll fick ett långt mejl där han avslöjade hemligheter hon inte känt till och hon anade oråd.

– Jag ringde honom, men Ronny svarade inte på samtal eller sms. När jag skulle lägga mig såg jag hans Facebookinlägg där han förberedde sig för en lång resa. Hjärtat bultade och magen vände sig ut och in. Jag visste ju att barnen också skulle läsa detta!

Maria ringde en kvinna som bodde i samma hus som Ronny. Hon knackade på hos honom.

– Jag hörde hans röst. ”Säg till henne att jag ringer imorgon”. Det är Ronnys sista ord. Han ringde aldrig.

Beskedet lämnades av polisen. De väntade på Maria när hon kom till jobbet nästa dag.

– Jag rasade ihop på golvet, skrek och grät. Ändå kunde jag inte förstå. Jag jobbade som barnmorska i Kiruna och polisen skjutsade mig hela vägen till Luleå. Barnen skickade glada sms till mig samtidigt som jag var på väg hem för att berätta att deras älskade pappa inte fanns mer. De skulle bli förkrossade.

Hela tillvaron var ett kaos och Marias föräldrar flyttade in hos dem. I två månader låg alla tätt ihop på madrasser.

– Prästen som besökte oss strök mig på axel och sa ”Maria, det här är det värsta. Nu blir det inte värre” och mitt i helvetet var det en tröst. Det skulle inte bli värre.

Maria fann också en strimma hopp av att läsa om andra som gått igenom sorg och kommit vidare. Hon behövde få veta att hela kroppen och själen inte skulle smärta dygnet runt för resten av livet.

– Jag hittade en blogg, där en kvinna som mist sin man tre år före mig berättade om sitt liv. Att se att hon stod i köket och kokade makaroner och stekte korv gav mig framtidstro. Att läsa om hennes glädjeämnen gav mig hopp. Därför vill jag själv berätta min historia. Vi måste prata om självmord och psykisk ohälsa. Kanske kan det vara en tröst för andra att se att det går att resa sig ur helvetet, även om sorgen alltid finns kvar.

Maria har ältat skuldfrågan, kunde hon ha förhindrat självmordet? Och hon har varit arg på Ronny, men också förstått att den som tar sitt liv mår så dåligt att han tror att han gör sina kära en tjänst.

Den stora sorgen och krisbearbetningen har gjort Maria och barnen till ett sammansvetsat team. Både Maria och barnen har fått samtalshjälp men det största stödet har de funnit i varandra och hos Marias föräldrar som funnits tätt intill dem hela tiden.

– Så fort jag vaknade till och kom ihåg den grymma verkligheten fanns mamma där och baddade min panna och höll om mig. Flera av de vänner som förut stod mig nära försvann tyvärr, kanske var de rädda för hur de skulle hantera min sorg. Andra vänner klev fram och kom att betyda väldigt mycket för mig. Att bara finnas där, stryka den sörjande på axeln, komma med en gryta mat. Det är de små sakerna som betyder så mycket när tillvaron rämnar.

Sakta har hon och barnen rest sig igen, även om Maria säger att hon till en början inte trodde att hon ens skulle överleva den första julen. Med familjens stöd passerade julaftonen, liksom andra högtidsdagar och stora händelser i livet. Och Maria har överlevt.

– Sorgen finns med mig varje dag och jag tänker ofta på vad Ronny skulle ha sagt och tänkt. Han är för alltid en stor del av mitt liv. Han var alltid glad, hade humor och var världens bästa pappa. Det var det första jag sa till prästen, det kändes viktigt att berätta. Det är genom barnen som Ronny lever vidare, Emma är lång och gänglig som han var. Och snart kommer vårt första barnbarn. Det är en stor sorg att Ronny inte fick vara med när Mikael tog studenten, när Emma tog moppekort och nu när Moa ska ha barn. Men ja, jag kan känna genuin lycka igen. Nu skapar vi nya minnen tillsammans, jag och barnen. Det är det jag vill förmedla till den som är mitt i krisen. Livet blir bättre med tiden – även om det aldrig blir likadant som förr.