Janssons och raggmunkar med fläsk serveras även i nordafghansk öken.
För att komma in i matsalen passerar man ett rum med en lång rad handfat. Händerna ska tvättas och spritas från exotiska åkommor.
Inne i köket råder febril aktivitet. Köttbullar trillas och sallad strimlas. Peter Englund har lärt sina utländska medarbetare att laga köttfärslimpa och rårakor efter konstens alla regler. Afghaner får inte bo inne på anläggningen och Peters anställda kommer från länder som Pakistan och Sri Lanka.
Vi befinner oss på den svenska militäranläggningen Camp Northern Lights, campen som den kallas, i utkanten av staden Mazar-e Sharif i norra Afghanistan.
Det är uppbrottsstämning i landet. Efter 13 år är den svenska insatsen på väg hem.
Anläggningen som har fungerat som bostad för de svenska soldaterna har nu under sommaren lämnats över till afghanska efterträdare. De sista soldaterna förväntas lämna landet under årets lopp.
Peter arbetar innanför taggtrådsförsedda murar. Som kock är det han som förser soldaterna med mat. En böneutropares uppfodrande stämma letar sig in över området. En stund senare överröstas vårt samtal av smattret från en helikopter på väg att landa på en tysk anläggning en bit bort.
Här, bara en timme från gränsen till Uzbekistan, bor svenskarna isolerade från omvärlden. De är självförsörjande. Campen utgör ett eget samhälle i miniatyr.
I matsalen serveras husmansklassiker som pytt i panna och rårakor med bacon. Peter beställer 350 kilo kött för att laga en måltid åt 800 soldater, som här har varit som flest. Det är ett evigt pusslande att komma över livsmedel. Fläskkött, som är förbjudet i regionen, är en särskild utmaning att komma över.
– Det är svårt att få in fläsk. Torrvaror kommer ofta från Pakistan och körs hit med lastbil, förklarar Peter medan han visar runt. I kylrummen finns burkar lingonsylt och inlagda gurkor uppradade. Det är viktigt att äggen är fria från salmonella. De handlas aldrig lokalt.
– Ägg, sill och sylt flygs in från Europa och transporteras upp hit från Kabul med bil.
”Peter i köket” är ett begrepp bland västerlänningar i hela Afghanistan. Han är känd som landets bäste västerländske kock. Han har bott här i tre och ett halvt år.
– Det är en slump att jag hamnade i Afghanistan. Jag blev tipsad av en kompis.
Hemma i Boden är han också ett välkänt ansikte och en eftertraktad kock. Tidigare har han dessutom haft en karriär som kusk. Han har även jobbat på Hotell Edström i Arvidsjaur.
Peter lägger ned stort arbete på att få till det där lilla extra. Strunt samma att den svenska soldatcampen är belägen långt hemifrån, här serveras ändå jordgubbar och sill på midsommar, köttbullar och Janssons till jul.
Den svenska matsalen är mäkta populär i hela regionen. Som soldat i de internationella säkerhetsstyrkorna, Isaf, får du äta på vilken militäranläggning du vill. Många andra länders soldater gör sig gärna ett ärende till denna camp för att förse sig med vällagat svenskt. Svenskar som arbetar för andra organisationer i trakten slinker också förbi för att äta titt som tätt. Gärna på torsdagar när det vankas Peters pannkakor.
– Han gör ett kanonjobb. Man vet att god mat är bra för modet, för att hålla livsandarna uppe, förklarar en soldat jag möter.
Matens färd hit är lång och stundtals komplicerad. En period var gränsen mellan Pakistan och Afghanistan stängd och vissa mattransporter kom inte fram. Den perioden serverades kalkon som pålägg, i grytan, som kotlett och strimlad i spagettisåsen.
– Det var skönt när vägarna äntligen öppnades. Ett tag kändes som om vi skulle börja utveckla simhud mellan tårna.