Den outtröttlige eldsjälen i kampen för ett erkännande av Tornedalens eget språk är så klart författaren Bengt Pohjanen.
Numera bor han i Luleå för att vara nära sina barn och barnbarn, men snart beger han sig till Pajala där han kommer att hålla inledningstalet och vara moderator när 30-årsjubileet ska firas.
Det började 1981 med en dialog som han förde med lektor Matti Kenttä i Haparandabladet om huruvida den finska som talades i Tornedalen var en dialekt eller ett eget språk.
- Vi var till en början väldigt osäkra, erkänner Bengt Pohjanen.
Till sist bestämde de sig för att anamma den definition som var vanlig bland lingvister: Om en variant av ett språk inte omges av sin huvudvariant, måste man betrakta det som ett eget språk.
Det får konsekvensen att på den finska sidan av Tornedalen räknas meänkieli en nordfinsk dialekt, medan det på den svenska sidan är ett minoritetsspråk.
Någon utgiven litteratur på meänkieli existerade över huvud taget inte vid den här tiden. Det var inget språk som barnen fick lära sig skriva och läsa i skolan. Försvenskningen pågick i en rasande fart. Men flertalet tornedalingar hade fortfarande meänkieli som modersmål – fast språket ännu inte hade fått sitt namn än då.
Bengt Pohjanen skrev lite på skoj några dikter på modersmålet. Sedan kom han på idén att skriva en hel ungdomsbok. 1985 när boken var färdig ringde han till tryckeriet i Luleå och frågade om de kunde trycka en bok på ”tornedalska”. De sa att det var bäst att han kom och skrev in manuset direkt i datorn.
– Det var första gången jag såg en dator, berättar han och ler åt minnet.
Därefter skrev han en teaterpjäs som hade premiär 1987. Pjäsen spelades i Pajala folkets hus 14 gånger för fullsatta rader.
– Det är än idag ett oslaget rekord. Folk var exalterade, de grät. Det var ju första gången de hörde sitt modersmål talas från scenen.
27 februari 1988 var det så dags att proklamera meänkieli som ett eget språk och samtidigt bildades Meän Akateemi. I tv-programmet Café Luleå som Bengt Pohjanen har länkat till på sin hemsida medverkar alla centrala personer som deltog och det visas också filmade inslag från den högtidliga invigningen av akademin och språket.
Effekterna av det arbete som han initierade på 1980-talet hade han aldrig kunnat förutspå. År 2000 erkände staten meänkieli som ett nationellt minoritetsspråk.
Det finns numera idag en översättning av evangelierna, en psalmbok, en grammatik, en tornedalsk flagga och en egen dag i almanackan samt radio- och tv-sändningar på meänkieli.
För några dagar sedan fattade regeringen beslut om ett förslag till en lag som ytterligare ska stärka de nationella minoritetsspråken.
Med viss skepticism tar Bengt Pohjanen del av punkterna i förslaget: Rätten att använda sig av meänkieli i skriftliga kontakt med myndigheter. Rätten till äldrevård helt på meänkieli.
– Visst låter det fantastiskt, men jag undrar hur det har förankrats i verkligheten. De som har meänkieli som modersmål saknar ju i regel meänkieli som skriftspråk.
Det är ingen nackdel om det går att genomföra, menar han, men för honom känns det viktigare att satsa på att bevara språket genom resurser till teater, litteratur, utbildningar i översättning och ett språkcenter.
– Det mest positiva i lagförslaget är att man vill satsa mer på förskolan. Det skulle hjälpa till att bevara språket.
Själv har han beslutat sig för att genom att vara konsekvent, lära ut meänkieli sitt barnbarn Jasmin.
– Första gången jag höll henne sa jag till henne: Mie olen sinun murfaari – jag är din morfar. Sedan dess har jag enbart pratat med henne på meänkieli. Hon förstår allt jag säger.
Men trots allt han har gjort för sitt språk och sin kultur ser han en uppenbar risk att meänkieli kommer att dö ut. Ingen föds längre med meänkieli som sitt förstaspråk. Och när språket dör, dör också kulturen slår han fast.
– Så är det med språk. De föds, åldras och dör. Det kanske även kommer att hända med svenskan. Visst är det smärtsamt att tänka på, men den dagen är jag inte med längre.