Spelberoende heter egentligen hasardspelsyndrom. Det definieras som ett ihållande och återkommande problematiskt spelbeteende som leder till en betydande stress eller nedsatt hälsa för personen som spelar. Numera klassificeras spelberoende likadant som drog– eller alkoholberoende. Men en person som är spelberoende har inte samma möjligheter att söka hjälp hos en kommun eller landsting som en substansmissbrukare.
– Min psykiater sa till mig att jag behöver få hjälp med mitt spelberoende, men de kunde inte hjälpa mig. Det var 2004, och det har inte hänt någonting sedan dess, säger Mikael Zedforth som arbetar med en ideell stödgrupp för spelberoende i Luleå.
Mikael Zedforth säger att spelmissbrukare ofta känner en väldig skam för sitt beteende och deras spelberoende resulterar i större skulder nu än det har gjort tidigare. Samtidigt legitimerar inte samhället deras problem.
– De är inga "happy campers" direkt. En del är suicidbenägna. Det är ingen rolig situation. Och reaktionen blir ofta "men klipp dig och skaffa ett jobb. Det är väl bara att sluta spela". Om det vore så lätt så hade ju alla gjort det. Två procent av Sveriges befolkning är spelberoende. Och det är så att om bara en procent av befolkningen är drabbad av något så räknas det som en folksjukdom, säger han.
Det finns en nationell stödlinje att kontakta om en är spelberoende eller har en anhörig som är det. Förra året tog de emot över 8 300 samtal. Alla samtal är anonyma så de har ingen statistik över hur problemet ser ut i olika landsändar. Stödlinjen kan inte heller erbjuda någon behandling för personerna som ringer in. De hänvisar personen att söka hjälp hos sin kommun. Men i Norrbotten är hjälpen svår att få.
Socialtjänstlagen styr vilken typ av vård kommuner ska erbjuda. Men trots flera kampanjer för att få hasardspelsyndrom inkluderat i socialtjänstlagen finns det fortfarande inte inskrivet. Anita Larsson är enhetschef på öppenvården Freja i Kalix, hon säger att de inte behandlar personer med spelberoende.
– Det får jag hänvisa till landstinget. Ansvaret ligger där, det finns det domar som säger, säger hon.
Men på landstingets beroendecentrum blir meddelandet att de behandlar substansmissbruk. Kate Oskarsson är enhetschef på beroendecentrum och säger att det är få personer som hör av sig till landstinget om spelberoende.
– Jag vet inte om landstinget har byggt upp resurser för att behandla spelberoende. Men enligt lag är det ju så, säger hon.
Kate Oskarsson säger att personer med spelberoende kan kontakta en självhjälpsgrupp, och att det är där som kompetensen finns. Men Mikael Zedforth tycker inte att en person med missbruk ska behöva förlita sig på ideella krafter.
– Om man inte har kompetensen får man väl skaffa sig kompetens. I en utopi hade vi inte behövt finnas. Ideella föreningar tar över statens uppgifter. Även om en kommun inte har hört om problemet betyder det ju inte att det inte finns. I så fall hade inte vår förening funnits. Bara i förra veckan körde ett par från Gällivare för att vara med på ett möte hos oss, säger han.
Mikael Zedforth har inte spelat på tolv år. Men han måste fortfarande kämpa för att undvika frestelsen av att spela.
– Man får inte glömma att spel, om man kan hantera det, är helt okej. Jag har inga problem med all reklam som visas på tv och överallt. Men jag kan inte själv gå in på en spelsida på nätet. Då blir det en aktiv handling från min sida.