– Det är så lyxigt. Att göra den här typen med musik med den här sättningen är fantastiskt – det blir väldigt maffigt och dessutom är ju Norrbotten Big Band helt vanvettigt bra, säger han under en kort kaffepaus från repetitionen i Norrbottensmusikens lokaler. Turnéstoppen blir i Arjeplog, Boden, Piteå, Luleå, Älvsbyn, Torneå, Övertorneå, Överkalix, Gällivare och Kiruna.
Samuel Ljungblahd, född 1976, började sjunga så smått i högstadiet i Umeå. Men det var i gymnasiet det började på allvar när hans musiklärare satte på en video med filmen "The commitments" om ett irländskt soulband.
– Jag blev helt "blown away" av den musiken, så jag startade ett eget soulband med några kompisar.
På sommaren åkte han på en sommarmusikskola med Frälsningsarmén som han tillhör.
– Jag åkte ju mest dit för att ha kul med kompisar, men när jag fick prova att sjunga gospel blev det en sådan där super-aha-upplevelse när jag insåg att det var samma musikaliska gren som soul. Bara det att texterna lierade lite mer med den där förvirrade 16-åriga killens själsliv och tro och försök att få ihop allting.
Han är långtifrån den enda svenska artisten som har fått sin musikaliska skolning i frikyrkan. Men medan sångare som Uno Svenningsson och Tomas Andersson Wij har gått ut och berättat om hur de brutit med sin kristna bakgrund står Samuel Ljungblahd fortfarande stadigt med fötterna i Frälsningsarmén.
– Jag är "all in". Jag är kvar i min hemförsamling och sjunger fortfarande om samma saker.
Att du är en kristen artist, har det hindrat dig i din karriär?– Nej, jag tycker det har blivit mer öppet, med alla människor med olika religioner som har flyttat till Sverige. Även Svensson är mer andlig.
Däremot tror han det är viktigt att man inte prackar på sin tro på någon, för då kan det stöta bort människor.
Har du ratat att sjunga någon musik på grund av din tro?– Kanske när jag var yngre och behövde vara lite mer svartvit i mitt ställningstagande. Men jag har ju hållit på väldigt länge och har skrivit min egen musik. Jag valde tidigt att sjunga gospel och soul. Jag gör inget annat och har – tack gode Gud – klarat av att få en plattform för det.
Han kan däremot själv konstatera att både de som sjunger gospel och lyssnar på gospel har blivit allt äldre.
– Det var en jätteboom för gospel på 1990-talet i frikyrkan – det var det ungdomliga uttrycket. Men det är i princip samma personer som fortfarande håller på med gospel nu som då.
Tror du gospeln har någon framtid?– Ja, men jag tror att den måste utvecklas för att hänga med i hur musik låter idag.
Om tre veckor släpper han själv albumet "The Witness" med egenskrivet material och det blir mycket ny gospel, lovar han.