Björn Sjöö, Eric Ericsson och Johan Andrén har kommit till Arkivcentrum Norrbotten på Björkskatan för att förbereda sig inför lördagens föredrag, då de ska berätta om proggmusiken i Luleå. Eric Ericsson har tagit med sig gitarren.
Björn Sjöö rullar ut en Beatlesinspirerad affisch med medlemmarna i Anton Svedbergs Swängjäng och minns personerna på bilden. En del av dem lever inte längre.
– Om man säger att proggen har fyra hörnstenar i Sverige, så var Luleå en av dem. Det fanns ett skivbolag, det fanns en stark musik. Sedan var det Stockholm, Göteborg och Malmö. Men när man pratar om proggen historiskt så glömd Luleå ofta bort, säger Johan Andrén.
”Arkivens dag” inträffar andra lördagen i november varje år. I Sverige och i hela Norden anordnas det aktiviteter runtom i arkiven denna dag alltsedan 1998.
Årets tema är ”fest och glädje” och Monica Andersson, arkivassistent, kom på idén att bjuda in de tre medlemmarna från Anton Svedbergs Swängjäng för att berätta om proggtiden i Luleå, musiklivet och den politiska andan.
– Anton Svedbergs arkiv har ju funnits här på föreningsarkivet sedan länge och så fick vi i höst en donation av protokoll, affischer och skivomslag av Manifest, så jag tyckte det passade bra att plocka fram och visa upp det, säger hon.
Manifest var ett skivbolag i Luleå som var verksamt 1975 till 1985. Det gav ut musik med bland annat Rekyl, Norrbottens järn, Kylans Rockorkester, Kornet, Norrlåtar – och Anton Svedbergs Swängjäng.
Förhandsintresset inför lördagen är stort.
– Vi aldrig haft så många intresseanmälningar och delningar på Facebook. Så jag har en bra känsla inför Arkivens dag, säger hon.
Anton Svedbergs Swängjäng var ett stort, löst sammansatt musikkollektiv där musiker från många kända Norrbottensband ingick. På en konsert kunde de vara allt mellan 25 och 45 medverkande på scenen.
– Vi hade varit i Norge med Ragges 1972 och när vi kom hem till Luleå ville Roffe Hedberg och några fler att vi skulle samla ihop lite folk som kände varandra sedan tidigare och spela på Lillan, berättar Eric Ericsson.
Det blev upprinnelsen till Anton Svedbergs Swängjäng.
– Det brukade gå till så att några bestämde ett speldatum och bokade till exempel Hermelinskolans aula. Sedan bjöd de in till en rephelg på Blackis och där gjorde vi upp repertoar och rep-schema, berättar Johan Andrén.
De hade konserter tre, fyra gånger per år och dessa var alltid välbesökta.
Anton Svedbergs var inte låst vid någon viss genre utan blandade friskt folkmusik, jazz, rock och pop, beroende på vilka som deltog.
– Jag tror det var mer generöst här i Luleå än på andra ställen. Det kunde hända i princip vad som helst på en Anton Svedbergskonsert och det var inget snack om att det skulle vara politiskt korrekt eller så, säger Björn Sjöö.
De verkade i någon sorts vänsteranda, men var politiskt obundna.
– Luleå på den tiden var ju ett gediget socialdemokratiskt fäste och vi ville nog gärna ställa oss utanför det. Det var för välorganiserat och präktigt med socialdemokratin tyckte man, säger Johan Andrén.
Alla som kunde hjälpte till att skriva och arrangera musik.
– Vi refuserade bara en låt en gång våren 1973, för att den var drogpositiv. Den fick inte vara med i programbladet, men vi framförde den, säger Björn Sjöö och skrattar.
Det som var nytt var att de sjöng låtar på svenska.
– Tidigare hade det bara varit engelska, säger Eric Ericsson.
Under konserterna framträdde de i olika konstellationer och de gjorde även sketcher på scen. En höjdpunkt var en alternativ parodisk schlagerfestival som motvikt till den konventionella med Ted Ström som konferencier.
De turnerade även utanför Luleå.
– Det största var väl när vi åkte till Stockholm 1975, hyrde konserthuset och fyllde det. Det var över 2000 personer i publiken, minns Björn Sjöö.
1982 firade de tioårsjubileum i Luleås stora sporthall. Efter den kraftansamlingen självdog bandet sakta.
– Min personliga åsikt är att när det bildades en förening så försvann mycket av lusten. Det blev för organiserat, det skulle till stadgar, mötesprotokoll och medlemslistor, säger Björn Sjöö.
Känner ni er nostalgiska när ni tänker tillbaka på den här tiden?
– Egentligen inte. Vi som var med har fortsatt att verka i Luleå på olika sätt och på så vis har Anton Svedbergs tankegångar sipprat ut i staden och levt vidare. Eric, till exempel, har suttit i kulturnämnden och Björn och jag har arbetat på gymnasieskolans estetiska program där mycket av de tankarna vi hade har genomsyrat sättet att se på hur man skapar musik och kultur, säger Johan Andrén.
Numera är de pensionärer, men musikintresset har inte mattats av – alla tre spelar fortfarande och deltar flitigt i Luleås musikliv.