Stefan Löfven är första svenska statsminister någonsin att fällas efter en misstroendeomröstning i riksdagen. Men svenska regeringskriser i midsommartid är inget nytt fenomen. När Nazityskland invaderade Sovjetunionen söndagen den 22 juni 1941 orsakade det stor oreda inom Sveriges politiska styre. Händelsen har kommit att kallas ”Midsommarkrisen”.
Efter en sen midsommardagskväll med grogg och bridgespel väcktes den socialdemokratiska statsministern Per Albin Hansson klockan fem på morgonen av att telefonen ringde med besked om Tysklands invasion. Samtalet var väntat. Den svenska samlingsregeringen, som hade bildats några månader efter krigsutbrottet i september 1939, hade anat att en tysk attack mot Sovjetunionen var nära förestående.
Nu begärde den tyska diktatorn Adolf Hitler att en division soldater stationerade i det ockuperade Norge skulle få transporteras genom Sverige och in i norra Finland. De skulle därefter sättas in i kriget mot Sovjetunionen. Men även om viss tysk trafik redan gick på de svenska järnvägarna var Hitlers förfrågan inte okomplicerad i det officiellt neutrala Sverige. Diskussionerna splittra regeringen.
– Sedan sommaren 1940 hade tyska soldater på väg till eller från sin permission fått resa i Sverige. Soldater till och från Narvik hade passerat Luleå. Men då hade de oftast inte med sig sina vapen. Nu skulle en komplett och fullt utrustad division färdas genom landet, säger författaren Lars Gyllenhaal.
Han är bosatt i Rosvik och har skrivit flera böcker om Nordkalotten som krigsskådeplats under andra världskriget. Enligt honom måste regeringskrisen i samband med Hitlers krav förstås utifrån att Finland och Sverige stod mycket närmare varandra på den tiden.
Hos framför allt högerpartierna fanns det en stor vilja att stötta vårt östra grannland, som hade invaderats av Sovjetunionen i november 1939. I och med krigsförklaringen mot Sovjetunionen skulle den tyska divisionen – kallad ”Engelbrechtdivisionen” efter sin befälhavare general Erwin Engelbrecht – nu strida tillsammans med finska armén.
Och den politiska högern var inte ensam i att se det som något positivt. ”Man vill innerligt hoppas att Finland därmed skall lyckas rädda sin frihet och självständighet åt framtiden”, stod det exempelvis i NSD:s socialdemokratiska ledartext den 23 juni.
– Sovjetunionens invasion hade tvingat väldigt många finländare på flykt från sina hem. Man tänkte att den tyska krigsinsatsen kunde bidra till att flyktingarna fick återvända. Sedan kände man inte till vidden av nazisternas brott än. Förintelsen hade ännu inte inletts i full skala, säger Lars Gyllenhaal.
*
NSD i alla ära, men många socialdemokrater ville inte gå med på det tyska kravet. I alla fall inte i regeringen och riksdagen. Vissa socialdemokratiska ministrar ansåg att Sverige borde motsätta sig Hitler och menade att Sverige annars valde Tysklands sida i kriget. Den opolitiske utrikesministern Christian Günther, som inte representerade något parti alls, ville däremot tillåta transporterna. Han menade att ett motsträvigt agerande i längden kunde innebära att Sverige skulle ”likvideras” av Tyskland.
Regeringen behövde också ta hänsyn till hur kung Gustaf V skulle reagera på ett nej till Hitler. Kungen ansågs ha vissa tyska sympatier och Per Albin Hansson uppfattade att ett sådant svar kunde leda till att kungen abdikerade. Det skulle i så fall leda till en konstitutionell kris.
– Det är omstritt hur allvarlig kungen egentligen var. Men Per Albin Hansson använde i alla fall hotet om abdikation till att pressa de som ville neka Hitler, äger Lars Gyllenhaal.
I regeringen ville Högerpartiets, Bondeförbundets och Folkpartiets ministrar gå med på det tyska kravet. Men sinsemellan fanns det hos de tre partierna stora skillnader i hur entusiastiska man var till att säga ja. För Högerpartiet var det en självklarhet, medan de folkpartistiska riksdagsledamöterna var mer tveksamt positiva.
När den socialdemokratiska riksdagsgruppen röstade om saken vann ja-sidan även hos dem, med knapp majoritet. Saken var därmed avgjord. Hitler fick sitt ja, även om Per Albin Hansson beskrev det som ”ett engångsbeslut”.
*
”Engelbrechtdivisionen” bestod av totalt 14 712 soldater, som färdades med tåg från värmländska Charlottenberg – sex kilometer från norska gränsen – till Haparanda. Till skillnad från de tidigare ”tysktågen” bevakades Engelbrechtdivisionen ordentligt av svensk militär.
Enligt Lars Gyllenhaal är det oklart vilket datum de första tågen nådde Norrbotten. Men när transporten väl var i gång stannade flera till på ”Boden södra”, en järnvägsstation som inte längre finns. Det tyckte kommendanten för Bodens fästning, översten Helmer Bratt, inte om.
– Han var rädd för att tyskarna skulle välla ut från tågvagnarna och på så sätt inta fästningen. Att de skulle genomföra en kupp, berättar Lars Gyllenhaal.
Överstens oro var så pass stor att han i ett tidigt skede begärde att tyskarna inte skulle få stanna i Boden. Men den önskningen uppfylldes inte. I stället fick han i uppdrag att utspisa de passerande soldaterna.
– Då riktade han fästningens kanoner ner mot stationsområdet. På så sätt var svenskarna beredda om tyskarna skulle försöka sig på något. Hade det skett så skulle kanonerna nog ha tagit kål på många tyskar, säger Lars Gyllenhaal.
För att vakta på tysktågen hade många nya rekryter kallats in. De hade snabbutbildats för uppdraget och var på plats när självaste Erwin Engelbrecht, generalen som gett divisionen sitt namn, klev av tåget i Boden för att sträcka på benen. Och han gillade inte det bemötande de gav honom.
– Generalen trodde väl att han skulle få någon sorts hedersmottagning. Men när han strosade fram mot en rekryt ute på perrongen så riktade soldaten sitt gevär – med tillhörande bajonett – mot hans mage. Då blev han lite putt.
I arbetet med en av sina böcker mötte Lars Gyllenhaal några tyska soldater som ingick i Engelbrechtdivisionen. En av dem – löjtnanten Karl Otto Böttcher – intervjuades också i NSD sommaren 2011. Den då 84-årige soldaten hade goda minnen från resan mellan Boden och Haparanda:
– Vi blev vänligt mottagna av snygga svenska lottor, sade han.
I Luleå ska svenskarna i sin tur också ha hyst varma känslor gentemot tyskarna. Åtminstone bland de högre klasserna.
– En tysk officer som befann sig i Luleå och umgicks i societeten har beskrivit att man där välkomnade och såg positivt på Tysklands angrepp mot Sovjetunionen, säger Lars Gyllenhaal.
*
Förutom Boden och Haparanda stannade tåg med tyska soldater till på många mindre orter i Norrbotten. Lars Gyllenhaal berättar att det drog till sig lokalinvånarnas intresse.
– I Gällivare ska folk ofta ha samlats och glott på tyskarna. Det var ju något spännande – plötsligt fick man i verkligheten se det krig som det rapporterades om i både radio och tidningar, säger han och fortsätter:
– De tyska soldaterna kunde kasta ut choklad och småmynt till barnen som samlades runt tågvagnarna. Det gjorde de bland annat i Haparanda. En del norrbottningar plockade också upp rent skräp – exempelvis tomflaskor – som tyskarna hade slängt, för att ha som souvenirer.
Efter resan genom Sverige gick det sämre för soldaterna i Engelbrechtdivisionen. Lars Gyllenhaal har inga exakta siffror, men uppskattar att knappt 1 000 av divisionens nästan 15 000 soldater överlevde kriget.
Trots några ministrars farhågor så innebar inte eftergiften att omvärlden såg Sverige som Nazitysklands bundsförvanter. Enligt Lars Gyllenhaal hade bland annat de brittiska diplomaterna i Stockholm – vars land alltså låg i krig med Hitler – förståelse för regeringens val och rädslan för en tysk invasion:
– ”Sverige ville inte begå självmord – och det förstår vi.” Så kan man sammanfatta deras syn på saken. De ansåg att det handlade om självbevarelsedrift och inte något uttryck för att Sverige var nazistiskt.
