Videon är inte längre tillgänglig
2014 rapporterades det att 224 äldre som hade beviljats plats i särskilt boende i Norrbotten inte hade fått det. 2015 var siffran 298 personer. Det är en ökning med 33 procent i hela länet. Det visar siffror för Inspektionen för vård- och omsorg, IVO. Svenska kommuner måste rapportera till IVO om beslut som inte har blivit verkställda när det gäller särskilt boende efter tre månader. Om besluten fortfarande inte har blivit verkställda efter sex månader riskerar kommunerna att få betala en särskild avgift. Men trots det fortsätter alltså antalet beslut som inte har blivit verkställda att öka och det sker i hela landet.
Christer Gustavsson är ordförande i Demensföreningen i Luleå. Hans fru Eva insjuknade i Alzheimers sjukdom för ett antal år sedan och i dag bor hon i ett särskilt boende på Tunastigen. Dit fick hon flytta 2011.
– Det är helt otroligt, det är pengarna som styr, säger Christer Gustavsson apropå siffrorna från IVO.
Han är inte förvånad över att antalet icke verkställda beslut när det gäller permanent boende för äldre har ökat. När situationen i hans eget hem blev akut och det blev nödvändigt för Eva att komma in på ett boende blev det ändå flera månaders väntetid, då han som anhörig slets mellan hopp och förtvivlan. När det första erbjudandet från kommunen kom var det om en plats på ett boende i Råneå, flera mil från parets gemensamma bostad på Lövskatan i Luleå. Han tackade nej till platsen, med hänvisning till det långa avståndet.
– Då fick jag veta att vi skulle tvingas ansöka på nytt. Vad är det för sätt, att handläggare hotar med sådant? Det här är ju en hjälp som ska finnas till för oss, för mig.
– Jag hade ju inget liv själv. Jag blev isolerad hemma och min fru ville inte att någon skulle komma och hälsa på. Hon skämdes för sin sjukdom. Jag brukade säga att jag var så ensam så att till och med förkylningarna slutade hälsa på.
Christer Gustavsson tycker det är nonchalant av kommunerna att inte verkställa de beslut som fattats och det kan få katastrofala följder om en demenssjuk person får bo kvar hemma för länge.
Eva fick flytta in på ett mer närliggande boende. Men som närmast anhörig funderar Christer Gustavsson fortfarande över om han gjorde rätt som lät henne flytta, trots att situationen hemma hade blivit ohållbar.
– Det blir ju så när jag ser att bemanningen på boendet är låg, personalen kämpar för att hinna med.
Hans fru känner igenom honom, eftersom han besöker henne varje dag.
– När hon först blev sjuk och vi fick veta att det var Alzheimers, så bad hon mig lova att hon skulle få vara hel, ren och fin. Och att jag aldrig skulle glömma bort henne. Det försöker jag hålla.