"ROS" i ROS-programmet är en förkortning för relation och samlevnad. Och det är programmet som många dömda sexbrottslingar genomgår under sin tid i fängelse.
Sexualbrott - så ser det ut i din kommun
Förtroendet viktigast i sexbrottsutredningarna
Läs mer: Våldtäkten och tystnaden.
Programmet bygger på frivillighet, men många väljer att delta. Trots det finns inledningsvis ofta ett starkt motstånd bland deltagarna, erfar Cristina Díaz, legitimerad psyskolog inom kriminalvården.
– De börjar ofta programmet på grund av yttre motivation – de tänker att det kommer att se bra ut inför kriminalvården. Men allt eftersom märker vi att motståndet släpper och vi börjar höra deras egna ändamål med programmet. De börjar vilja göra det här för sin egen skull. Och det är då resultatet blir som allra bäst, säger hon.
Många av deltagarna har aldrig satt sin fot i en terapisituation innan.
– De är ofta väldigt rädda för att göra det här. De tror att allt de säger kommer att sprida sig på anstalten och att de ska bli utsatta för hemska saker, men min erfarenhet är att så blir det inte alls, säger Díaz.
Programmet inleds med intervjuer och en noggrann kartläggning av de enskilda individerna för att anpassa behandlingen efter behov och specifika riskfaktorer. Därefter kan behandlingen fortsätta enskilt eller i grupp.
– De första sessionerna är fortfarande en sorts kartläggning där vi genom olika övningar försöker identifiera triggers. Vad var det som gjorde att klienten tappade kontrollen i situationen där brottet begicks? Vilka var ingredienserna som möjliggjorde det som inte ska hända?
– I gruppsamtalen får varje deltagare berätta om tiden kring brottet. Vilka känslor fanns med, vilka tankar. För klienten är det ett sätt att börja jobba med skam. För om man känner mycket skam inför brottet blir man förlamad och då är det mycket svårt att gå in i behandlingen. Vi vill att de ska gå vidare från skam till skuld, för när man känner skuld kan man göra något åt det. Man är inte värdelös som människa, men man har gjort något hemskt. Och där kan man jobba med en beteendeförändring.
Genom diskussioner och rollspel går sedan programmet vidare. Cristina Díaz erfarenhet är att deltagarna själva allt eftersom sköter det mesta av samtalet inom gruppen. De som lyssnar på den som berättar ställer frågor eller uppmuntrar till reflektion. Och situationen med att befinna sig i terapi blir allt mer avdramatiserad.
Vissa personer befinner sig i programmet i bara några månader, för andra kan programmet ta ett år – allt beroende på vilka typer av beteendeförändringar man vill uppnå.
– Det finns många olika aspekter som forskningen säger till oss att vi ska vara uppmärksamma på, när det gäller riskfaktorer som utlöser sexuellt våld. Det kan handla om förmåga till inimitet, till exempel, att någon har jättesvårt att hantera närhet och/eller distans i relationer. Det kan vara så att man har svårt att göra slut i en relation som inte fungerar, eller tvärt om – att man ingår väldigt många tillfälliga relationer. Sådana intimitetsproblem kan synas hos personer som förgriper sig på barn. De kan ha svårigheter i relationer till vuxna eftersom de upplever att sådana relationer ställer för många krav.
En annan riskfaktor handlar om förmåga till empati. Inom ROS-programmet så handlar det om att identifera och lära sig hantera situationer man inte klarar av att känna empati med en annan person.
– Det kan till exempel vara att man blir uppfylld av väldigt starka känslor som sorg, ilska eller sexuell upphetsning som gör att man inte kan se den andra människan just då, säger Díaz.
ROS-programmet tittar även på sexuell upptagenhet, hypersexualitet och sex som ångesthantering.
– En annan sak som jag tycker är extra bra när vi har deltagarna i grupp är att de måste sätta ord på sina känslor. Hur det var varit för dem i livet, hur de har tänkt och känt. Att sätta ord på tankarna och förklara för andra människor på ett sätt som de förstår gör ofta att det blir tydligare för en själv. Och att bryta isoleringen. För att inte våga be om hjälp är i sig en stor riskfaktor.
Men behandlingen fokuserar inte först och främst på den som blev offret av gärningen.
– Det är klart att det är väldigt olika. Vissa personer har brottsoffret inom familjen och för dem är offret väldigt aktuellt redan från första träffen – de kan undra hur de har det och oroa sig över hur det ska gå för dem. För andra så finns det ingen förståelse alls för själva offret eller hur handlingen i sig kan vara skamlig, säger Díaz.
– Forskningen visar att bristande empati för offret i efterhand inte är en riskfaktor i sig. Däremot gäller det att jobba med empati framåtsyftande och det kan man göra genom att resonera om det som hände. Det händer väldigt ofta när någon berättar att de andra deltagarna ställer frågor som till exempel "varför tror du att hon inte skrek?". Och när den som berättar svarar att de inte vet så kanske de andra säger "hon kanske var berusad" eller "hon kanske var så rädd, du är ju en stor kille". Då jobbar man med andras perspektiv och att sätta sig in i andras situation. Och då kan man komma fram till vad man ska tänka på för att inte skada någon annan.
– Jag har en känsla av att om en del av de som döms för sexualbrott verkligen skulle stanna upp och se hur mycket skada de åsamkat en annan person, skulle vissa av dem inte orka leva vidare, säger Díaz.
Att en dömd sexualbrottsling återfaller i just sexualbrott är generellt sett ganska ovanligt – statistiken visar på cirka tio procent återfall bland intagna som inte deltagit i ROS. Men och med att programmet ständigt förändras och försök till förbättring görs så finns ingen riktigt bra statistik över återfall bland de som de facto deltagit. 2013 räknade man med att cirka åtta procent av de som deltagit i programmet återföll i brott.
– Jag skulle önska att vi kunde visa på betydligt bättre siffror när det nu snart görs nya utvärderingar av de nya, modernare metoderna. Det skulle vara väldigt bra att kunna visa för de som ska delta att "visst – det här kommer att bli en jättejobbig process där vi kommer att vrida och vända på alla dina hemligheter, men det hjälper". Men i och för sig – bara två procent betyder mycket för de människor som faktiskt slipper drabbas.