– När jag åkte var det bara att åka.
Hon har bestämt sig för att inte berätta mer om omständigheterna runt hotet och inte heller att framträda med namn och bild. Det är för farligt för henne.
Att det är så få flickor som flytt ensamma till Europa är inte så konstigt, menar hon.
– Det är svårt att komma hit som ensam tjej. Och flykten är svårare för en tjej. Det kan hända vad som helst. Man vet inte när man är med andra som man inte känner. Det är osäkert.
Det första land hon kom till var Libyen, där hon stannade i ungefär ett år. I Libyen bodde hon instängd tillsammans med andra flyktingar i ett litet läger. För att ta sig vidare därifrån måste man betala. Sahra själv hade inga pengar, men någon förbarmade sig över henne och betalade.
I en gummibåt tog hon sig över Medelhavet – en resa som hon inte vill orda så mycket om.
– Det var svårt, men det gick. Jag lever.
Hon slog följe med en annan flykting och tog sig till fots, med tåg och buss hela den långa vägen till Sverige. När hon kom fram 18 november 2015 orkade hon inte fortsätta längre, utan bestämde sig för att stanna och söka asyl.
Hon har bott på några olika boenden för ensamkommande under de två år hon har varit i Sverige.
Under en period hade hon sällskap av en annan flicka, men hon flyttade när hon fyllde 18 år, då Sahra är nu enda flickan på HVB-hemmet.
– Jag känner mig ensam hela tiden. Pojkarna hälsar på mig, men det är inte mer. Jag står inte nära någon. Men personalen är snäll, tillägger hon.
Det händer att hon får misstänksamma frågor om att hon bor ensam med så många killar eller antydningar om att hon är ”ihop” med någon. Sådant gör henne ledsen och besviken.
– Ibland tänker jag att det hade varit lättare att vara kille, säger hon fundersamt.
När hon var ny i Sverige önskade hon att få börja i någon idrottsaktivitet. Men det fanns inget lag för henne. Så medan pojkarna har deltagit i olika bollsporter har hon varit hänvisad till att gå och styrketräna ensam eller med några tjejkompisar. Hon tycker det känns orättvist, men orkar inte strida för det längre.
– Jag satsar allt på skolan nu.
Innan Sahra kom till Sverige hade hon inte gått i skolan alls. En moster hade lärt henne läsa och skriva.
– När du är tjej och familjen inte har bra ekonomi, så får du inte gå i skolan i Somalia. Det är bara killarna som får gå i skolan. Tjejerna börjar jobba hemma när de är sju år och tar hand om de yngre barnen. När man är 15 anses man vuxen och kan klara sig själv.
På två år har hon läst in årskurs 1–6 i grundskolan och jobbar nu med högstadiets kurser. Hennes mål är att komma in på vård- och omsorgsprogrammet nästa höst. Drömmen är att bli sjuksköterska.
Hon tycker matematik är svårast, men tycker mycket om att läsa.
– Just nu läser jag en bok som heter ”Tio över ett” av Ann-Helén Laestadius från Kiruna. Den är bra.
Ibland önskar hon att hon hade fått vara sju år igen och börja om från början med skolan.
– Det är inte så lätt att starta så här sent.
Trots alla prövningar har de senaste årens erfarenheter gjort henne stark.
– När jag kom hit var jag rädd för folk. Jag kunde inte säga någonting, vågade ingenting och kunde inte lita på någon. Men nu vågar jag säga vad jag känner och tycker, vad jag vill och inte vill göra. Om någon gör fel mot mig säger jag det direkt.
Genom en tjejgrupp i kyrkan har hon fått vänner bland andra nyanlända.
Att komma in bland svenska ungdomar verkar vara omöjligt.
– De vill bara umgås med dem de redan känner.
Däremot har hon blivit vän med några svenska familjer.
– De är världens finaste. Jag kommer inte glömma vad de gjort för mig.
Sarha saknar inte Somalia men hon saknar sin familj. Sahras pappa dog på jobbet när hon var 13 år, men hennes mamma och hennes sju yngre syskon bor kvar i huset hemma i byn. Det är ett litet trähus, där alla sover i samma rum. Är det varmt sover de utomhus, berättar hon. De är fattiga och har det inte lätt nu, då de är trakasserade av den militanta islamistiska gruppen Al-Shabab.
– Det är svårt att förklara hur det är för någon som inte upplevt krig.
Sahra hade också tre äldre halvbröder. Nu har hon två. För en månad sedan fick hon det tragiska beskedet att en av dem hade dödats av Al-Shabab.
– De tog med honom i en bil och körde honom till en plats utanför byn. De sköt honom inte utan skar halsen av honom med en kniv.
Sahra har sett andra som har dödats på samma sett och tanken på det att drabbade hennes bror plågar henne.
– Det hade varit bättre om de hade skjutit honom, det hade inte gjort lika ont.
När hon tänker på sin bror kan hon inte sova. När hon talar med sin mamma i telefon anstränger hon sig för att låta glad, men innerst inne är Sahra jätteledsen och orolig.
– Nu vågar mamma inte gå ut. Hon sitter bara hemma och tror att de ska komma.
Sahra vet fortfarande inte om hon kommer att få uppehållstillstånd i Sverige. Dagen före intervjun var hon och röntgade sina tänder och hon har även röntgat knät. Det ingår i den numera obligatoriska åldersbestämningen som görs på ensamkommande i asylprocessen som saknar id-handlingar.
– Ingen från mitt hemland har pass eller id-handlingar.
I december fyller hon 18 år och då kommer hon att få flytta från HVB-hemmet, men hon vet inte vart.
Trots pressen hon lever under försöker hon att inte oroa sig.
– Jag vet inte om de kommer ge mig uppehållstillstånd. Det är de som fattar beslutet, inte jag. Jag måste ta hand om mig själv och om jag är orolig och stressad kan jag inte sköta skolan.
Men att åka tillbaka till Somalia är helt uteslutet.
– Jag kommer att dö direkt.
Vilka glädjeämnen har du här i Sverige?
– När jag blir ledsen och besviken och ser att någon bryr sig om mig, då blir jag glad. Det är ett bra och fint och snällt folk som bor här i Sverige.