Josefin Grände är legitimerad psykoterapeut. Hon har lång erfaranhet av att arbeta med personer som utsatts för sexualbrott och våld i nära relationer. Grände är också en välkänd föreläsare och utbildar och handleder ofta personalgrupper inom olika myndigheter som jobbar med människor som utsatts för eller utövar sexualbrott eller våld i relationer.
Första delen i vår granskning av sexbrotten i Norrbotten:
Sexualbrott - så ser det ut i din kommun
Förtroendet viktigast i sexbrottsutredningarna
Hon möter många människor som går igenom en svår period i sitt liv – de har blivit utsatta för en våldtäkt.
– Jag tänker att själva processen går ofta i olika faser. För väldigt många kan tiden efter händelsen vara väldigt förvirrande. Man kan ha svårt att förstå vad det egentligen är som har hänt. Vi har många föreställningar i samhället om vad som är en våldtäkt, och de stämmer ofta ganska dåligt ihop med vad som är vanligast, säger Grände.
Berit våldtogs: "Det går aldrig över"
De våldtäkter som syns i tidningsrubrikerna är ofta överfallsvåldtäkter eller gruppvåldtäkter. Råa, brutala överfall på gångbanor eller i motionsspår. Men de är långt ifrån de vanligaste sexualbrotten. Tvärtom är det våldtäkter i nära relationer eller inom bekantskapskretsen som är mest förekommande.
– Har man blivit utsatt av någon som man tycker om och det inte varit ett överfall utan snarare ett stegvis överskridande av gränser kan det vara väldigt svårt att sätta ord på vad som hänt. Här är vi som samhälle väldigt skyldigt till människors svårigheter att sätta ord på händelsen, bilden vi förmedlar av våldtäktsförövare är en extrembild och passar väldigt sällan in. Och det skapar svårigheter för den som blir utsatt. Om bilden av en våldtäktsman är så avvikande och man har blivit utsatt av någon som väldigt många kanske tycker om, då kan det skapa förvirring. Man börjar göra om vad som hänt till något som inte är en våldtäkt, utan man tänker att det "måste vara något missförstånd", säger Grände.
– Då är det väldigt lätt att det blir så att man som utsatt börjar analysera sig själv och sitt eget beteende, och i den processen riskerar man att börja skuldbelägga sig själv.
Josefin Grände påpekar att det finns lika många sätt att reagera som det finns människor. Och det är viktigt att inte låsa fast sig vid berättelser om hur andra reagerat eller känt. Men i de allra flesta fall så är det till stor hjälp om man som utsatt söker professionell hjälp.
– För det första så reagerar jag ofta över hur våldtäktsoffer beskrivs i media. Man skriver att hela livet blir förstört, men det är ett väldigt dåligt budskap. Våldtäkt är en väldigt dramatisk händelse som får stora konsekvenser, men det är inte så att man är "förstörd för livet". Man kan verkligen leva ett bra liv även efter en sådan händelse, särskilt om man söker hjälp.
Men det är inte bara professionell hjälp som behövs. Josefin Grände tycker att det stöd som kommer från en utsatt persons omgivning är minst lika viktigt.
– Det kan vara bra att gå och träffa en terapeut som har kunskap om de här frågorna, men man behöver också stöd från omgivningen. Och jag har mött många människor som säger att de försökt prata med andra, men mötts av oförstående, tystnad eller skuldbeläggande. Som omgivning har man ett ansvar. När en person som blivit utsatt kommer väldigt sällan hela berättelsen på en gång, utan det kommer först en liten bit, som för att se hur det landar hur den andra. Då måste den som lyssnar våga fråga vidare, visa respekt och tro på den som berättar.
Många dröjer länge med att berätta eller söka hjälp.
– Det kan vara så. En del känner sig "avstängda" och stumma och förlorar tillgången till känslorna kring det som hänt. Det är ett sätt för psyket att skydda sig.
Och polisanmäla, det gör tyvärr bara en bråkdel av de som utsätts.
– Det finns i vårt samhälle en väldig tystnad kring de här frågorna. Det här med att man som utsatt ska få kränkande frågor – ja, det kan hända, men det är oftast inte det som är problemet. Det stora problemet är att ärendet blir liggande, det kan ibland bli en väntan på flera år. Något litet kort förhör och sedan läggs ärendet ner. Vi har jätteproblem med det här i rättsväsendet, som ju inte är helt frikopplat från hur det ser ut i samhället. Sexualbrott blir ofta undervärderade. Jag har mött människor som fått driva mycket av utredningsarbetet själva, de har fått ta fram adresser till vittnen eller IP-adresser... För annars läggs utredningen ner. Polisen säger att det inte finns mer att gå på, men man vet att det gör det – det krävs bara lite jobb. Det handlar inte om att polisen inte vill utreda, utan det är en resursfråga och sexualbrott priroteras inte, trots att straffsatserna är ganska höga. Och framförallt handlar det om kunskapsbrist. När utredare till exempel frågar "ja, men, varför slogs du inte...varför skrek du inte" så tänker jag direkt att det är ett så tydligt tecken på att det inte finns kunskap. Frysreaktion är den absolut vanligaste reaktionen under en våldtäkt, det vet vi sedan länge i forskningen. Och ändå blir den utsatta ifrågasatt varför man inte kämpade emot. Och det läggs på "minuskontot" i utredningen.
– Det är bara ett exempel, men det visar på en kunskapsbrist som leder till ganska stora konsekvenser, säger Grände.
Hon önskar att rättsväsendet skulle ha specialiserade utredare som arbetade med den här typen av brott.
– Har man inte kunskapen är risken stor att man inte ser de möjligheter som finns att gå vidare med en utredning. Men sedan är det också en resursfråga – jag har mött många poliser som är jättekompetenta, men de har oerhört många ärenden och hinner inte med.
För offrets skull handlar mycket om samhällets bemötande efter till exempel en våldtäkt.
– Jag tänker att många som till slut väljer att polisanmäla inledningsvis gör det för att de vill stå upp för sig själva, markera att "så här får man inte göra med mig". En bit in i processen kommer sedan tanken "kommer samhället att stå upp för mig?". Om sedan utövaren blir dömd, då kan man känna en stor tillfredsställelse i att samhället markerat att så här får man inte göra. Det har en enorm betydelse för den som blivit utsatt.
Josefin Grände menar att samhället även har ett ansvar redan innan brottet är ett faktum.
– Vi måste våga se det faktum i ögonen att 98 procent av anmälda sexualbrott begås av män. Vi kan inte bortse från det. Vi måste arbeta med föreställningarna kring maskulina normer – redan i skolan. Den största tjänsten vi kan göra de som blir utsatta för sexualbrott är att rikta blicken mot de som utövar sexualbrott. Så länge vi pratar om vilka riskgrupper som kan bli utsatta för brott är det alltid fokus på offret. I stället borde vi identifiera vilka riskgrupper som kan utöva sexualbrott. Till exempel: : Forskning visar att unga med funktionsnedsättningar löper mycket högre risk än unga generellt att bli utsatta för sexualbrott, och det sker ofta i nära relationer. Kanske borde vi då i stället arbeta med det faktum att pojkar och män som har en person med funktionsnedsättning i sin närhet löper högre risk att begå ett sexualbrott. Eller: Unga ensamstående mammor lyfts ofta fram som en särkilt utsatt grupp när det kommer till våld i nära relationer. Men vilka är det som i de fallen står för huvuddelen av våldet? Jo, de ensamstående unga papporna, som utsätter sina före detta partners för våld. Vi vet allt det här och ändå tänker vi att "men vi kan ju inte bara peka ut folk så där". Men vi gör ju redan det, vi pekar ut de som utsätts, eller de vi tänker riskerar att utsättas, säger Grände
– Vi MÅSTE börja vända på perspektiven. Först då kan vi få till en förändring.