Prostatacancer är Sveriges vanligaste cancerform. Varje år drabbas ungefär 10 000 män av sjukdomen och 2 500 dör. I november arrangerar Prostatacancerförbundet Mustaschkampen där människor kan stödja cancerforskningen genom att köpa en mustaschpin och män kan uppmärksamma månaden genom att låta skägg och mustasch växa. Men Jan-Erik Nilsson, som är ordförande i Prostatacancerföreningen Norrsken, tycker att prostatacancer ofta hamnar i skymundan.
– Vi är diskriminerade. Har du till exempel någonsin sett en gala mot prostatacancer, säger han.
Cancerfondens stora insamling som drivs varje oktober, Rosa Bandet, lägger fokus på bröstcancer. Och Jan-Erik Nilsson tycker att prostatacancer borde uppmärksammas på ett liknande sätt.
– Det är nog vårt eget fel. Karlar vill inte prata om cancer, säger han.
Jan-Erik Nilsson fick veta att han drabbats av prostatacancer för nio år sedan. Första gången han tog ett PSA-prov, ett blodprov som används för att undersöka om en person ligger i riskzonen för att drabbas av prostatacancer, var i slutet av 90-talet. Det gick bra, och några år senare tog han ett nytt prov. Men den tredje gången det var dags tog det stopp. Länsstyrelsen hade ändrat sina riktlinjer och om patienten inte uppvisade några fysiska symptom blev de inte erbjudna ett PSA-prov. Men Jan-Erik Nilsson drev på för att få undersöka prostatan.
Hans tydligaste minne av diagnosen är den långa väntan på besked.
– Jag väntade i någonstans runt 5 eller 6 månader. Till slut ringde jag och frågade om de ville att jag skulle hinna dö innan de behövde kontakta mig, säger han.
Efter att han fått diagnosen fick han åka till Umeå för att strålbehandlas. Behandlingen verkade till en början ha varit lyckad. Men cancern smög sig tillbaka, och ett år senare behövde Jan-Erik Nilsson behandlas igen.
– Då fick jag några val. Antingen kunde jag göra ingenting alls eller börja äta piller, ta spruta eller cellgifter. Det var svårt att ta det beslutet, väldigt jobbigt. Men jag tänkte att om jag tar något i mitten så kan jag antingen dra ner på behandlingen eller öka den om det inte fungerar. Så jag började ta sprutor 2008, säger han.
Jan-Erik Nilsson åker in till sjukhuset för att ta en ny spruta varje kvartal. Men behandlingen ger bieffekter. Testosteronnivån sjunker dramatiskt och potensproblem är vanliga.
– Cancern oroar mig inte. Men jag kan inte sluta med behandlingen, det kallas självmord. Man har två val. Antingen vill man se sina barnbarn växa upp, eller så vill man ha kvar potensen och dö inom ett år.