... och var var publiken då?

Det kan omöjligt ha varit på lördagskvällen, i Kulturens hus Stora sal, i alla fall. Där kändes det mest av allt helt Sibirien-ödsligt och begreppet "Stora salen" erhöll plötsligt förödande annorlunda dimensioner, när på sin höjd hundratalet publikpersoner befolkade de främsta raderna. Och det annars var - tommare än tomt (annat än undertecknad då, som satt längst bak, med två biljettrivande bibliotekarier inte så långt från mig). Men: har man ambitionen att det ska komma folk, så ska man ju också försöka marknadsföra evenemanget i fråga. Via en eller flera dagliga annonser förslagsvis? Som meddelar vad som inträffar, på exempelvis Bok & Bild i Kulturens hus, varje enskild kväll. Det förekom inte här. Och den som haft ansvaret för detta arrangemangs marknadsföring bör nog inte nödvändigtvis infoga det i sin cv. Eftersom det var så grundligt obefintligt som bara tänkas kan. I alla fall och ändå: det som inledningsvis mest verkade bli en personalfest för bibliotekarier och diverse allmänna kulturkoftor, vidgades ändå något och kom att innefatta en bråkdel av så kallade "vanliga kulturkonsumenter" också. Kanske var det den fotbollsmatch som Sverige förlorade mot Danmark som slukade den potentiella publiken? Innehållsmässigt och kvalitativt var det dock en närmast klockren (varför heter det förresten så? Det har jag aldrig förstått - vad är det för rent med en klocka?) fullträff. Konferenciären Anna Azcárate introducerade inledningsvis den fullständigt ljuvliga tjejgruppen Vikta fåglar, som framförde alltför få nummer ur sin suggestiva repertoar. Allt möjligt beröm till dem. De är och förblir helt förtrollande och förtjänar ett riktigt genombrott. Sedan var det dags för poeten Thomas Tidholm, som med fullödig biografisk precision helhetspresenterades av Anna Azcárate och därefter läste en vindlande lång och mycket fascinerande dikt om Hälsingland. Genererande så kraftfullt entusiastiska applåder som bara möjligt var. Konstnären Peter Johansson svarade för den starkaste pretto-plumpen i protokollet med sitt bildspel, som den som hade någon behållning av det eller ens någorlunda förstod det kan mejla mig med en förklaring. Det hela rätades dock upp med poeten Lina Ekdahl, som läste diktstrofer från Västra Götaland på odiskutabelt pikant göteborgska, och som efterföljdes med apportpinnen av Håkan Nesser, som inte hade någon egen historia utan i stället förmedlade en berättelse nedtecknad av hans egen ägandes hund, en rhodesian ridgeback kristnad till Norton Kierkegaard. Den tillhörde också kvällens stora behållningar, transformerad av en med lakonisk humor försedd Nesser med ena handen i byxfickan, och innehållande idel subtila dubbeltydigheter och betraktelser. Sedan reste sig Bengt Pohjanen från den röda soffan och drog en skröna så att man, bokstavligen, kände verkligheten slita sig och rubbas åtskilliga kvadratkilometer. Pappan till en pojke med alla möjliga bokstavskombinationer rapporterade för några år sedan till Bengt Pohjanen att den enda stund på dagen då pojken höll sig stilla och andäktigt lugn, var då herr författaren läste ur sin nya bok i radio. Ett mycket bra betyg. Och Pohjanen platsar verkligen som en histrion av full karatstyrka, med sin envetet mässande röst och sin från alla begrepp befriade skröna om Tornedalen, pappa smugglaren, Titanic och mycket annan rekvisita därtill. Därefter var det helt omöjligt att fortsätta (och man hade även kört över tiden med en ungefärlig timme) så då satte man helt enkelt. Men med all möjlig rätt kan man ändå fråga sig: Vars var publiken nånstans? Inte inne i Stora salen. I alla fall.

... och var var publiken då?

Festkväll? För konsten och litteraturen? Vars då nånstans då?