Akademisk vårhälsning med bravur
Ebeneser
30/4 2006
Dirigent: Joakim Sandström
Pianist: Erika Nilsson
Presentatör: Joakim Wennergren
Snapsakademien har sitt ursprung på universitet och består av 21 unga herrar i frack och röd basker med tofs men denna manskör är så mycket mer. Jag ska direkt erkänna att jag inte är helt opartisk i denna recension då flera av mina vänner tillhör denna utomordentliga musikensemble och jag vet att deras konserter brukar vara något utöver det vanliga.
Med ett namn som Snapsakademien leds man att tro att denna kör fokuserar på snapsvisor men så är inte fallet. I stället har de en bred repertoar med allt från modern popmusik och schlager till klassiska visor och stycken speciellt skrivna för manskör.
Så vårkonsert detta är inleddes den självklart med den klassiska Vårsång vilken kvällens konferencier Joakim Wennergren sedan följde upp med ett "brandtal" om våren som verkligen eldade upp publiken. I denna första del av konserten följde sedan en Pseudo-joik där kören verkligen fick briljera i sin stämsång och efter det de fyra delarna i Ett bondbröllop vilken herr Wennergren dedicerade till hans majestät konungen med anledning av dennes högtidsdag.
Efter ytterligare några finstämda årstidsrelaterade sånger var det så dags för vad man nästan kan kalla pausunderhållningen där solist Johan Lindbergh och dirigent Joakim Sandström tillsammans framförde två delar ur Gunnar Wennerbergs studentepos Gluntarne ackompanjerade av pianisten Erika Nilsson. De två duetterna väcktes till liv med ett subtilt men effektivt skådespelande från båda sångarna. Kemin mellan de två gav en trovärdig touch till numret som helhet.
Den andra delen av konserten fokuserade på mer samtida musik och det är också den del som både jag och resten av publiken uppskattade mest. Klassiska stycken i all ära men dessa populärmusikaliska sånger ger en annan frihet i arrangemang och scenshow och den friheten utnyttjar Snapsakademikerna till fullo utan att för den skull komma för långt ifrån sina klassiska rötter. De moderna sånger som sjöngs, Rawhide, Caravan of Love, Dröm om kärlek och När vindarna viskar mitt namn, har inte mycket gemensamt förutom det vackra framförandet med sin lagoma scenshow och fina arrangemang.
Konserten avslutades med de sånger som "ska" sjungas på en manskörs konsert på valborg nämligen Längtan till landet och studentsången också de framförda med glans. Jag hoppas, precis som Snapsakademikerna själva, att detta blir en tradition som får fortsätta hälsa våren välkommen i många år framöver. Det här var en professionellt framförd konsert med glimten i ögat och åtminstone jag vill se mer av dessa talangfulla unga herrar.
Så jobbar vi med nyheter