Så kom då hovrättens – för mig överraskande och synnerligen försiktiga – dom i styckmordsmålet. Tio år i fängelse (i praktiken fri efter 2/3) för Kristoffer Johansson och dömd för dråp i stället för mord. Så oändligt försiktig i förhållande till avgörandet i Luleå tingsrätt att till och med den inarbetade målbeteckningen nu måste ändras till ”styckdråpmålet”. Redan det låter märkligt.
Hovrätten har ansett så mycket vara oklart i fråga om hur gärningsmannen handlat, om hur länge den dödade Vatchareeya Bangsuan lidit innan döden inträtt att det sammantaget har lett till denna – enligt min bedömning – extremt hyggliga behandling av den tilltalade. Personligen är jag alltså helt på tingsrättens linje även om jag – när jag läser hovrättens domskäl – kan förstå hur domstolen har resonerat.
För Vatchareeyas föräldrar måste domen kännas svårförståelig, sannolikt rent av som ett slag i ansiktet. Deras livslånga lidande ställs mot domstolens uppenbart hänsynsfulla behandling av den tilltalade. Föräldrarna har säkert svårt att acceptera den tillämpade rättsliga försiktighetsprincipen ens i ett längre perspektiv. Inte ens en heldagsföreläsning om den fulla bevisbörda som i alla avseenden tungt vilar på åklagarens axlar skulle ändra deras syn på hovrättsdomen. Vad de möjligen skulle kunna glädja sig åt är att hovrättens osäkerhetskänsla om vad som förevarit inte också gällt vem som varit gärningsman. Där har hovrätten inte tvekat. Även om brister i utredningen förelegat gällande brottsplats, vapen och de närmare omständigheterna, vilka brister alltså lett till en förmånligare bedömning för Johansson, har hovrätten slagit fast att det är Johansson – och ingen annan – som med direkt uppsåt dödat Vatchareeya och som skymfligen hanterat liket efter henne.
Domen understryker åklagarsidans tuffa bevisbörda. Ytterligare ger den luft under vingarna för den som inser värdet av att som misstänkt eller tilltalad fullt ut använda sig av de lagliga rättigheter som står till buds. Att tiga. Att ljuga. Att dölja. Att inte på minsta sätt bidra till att ge de närmaste sörjande till den dödade någon vägledning att förstå motivet till gärningen eller var offrets ej återfunna likdelar finns.
För de anhöriga återstår bara att konstatera att rättssäkerheten i första hand är till för ”andra sidan”; och att en målsägande under en brottmålsprocess har en tung uppförsbacke för att söka nå rättvisa.
Åklagarna har med sin professionella bakgrund lättare att förstå. Även om också de i just detta mål sannolikt innerst inne – precis som jag – känner en besvikelse.