Alltför opersonligt och tillrättalagt

I den mån den här filmen alls känns, så känns den som den filmiska motsvarigheten till en sån där politiskt ytterst korrekt och anständig uppbyggelsebok, som brukar delas ut (tror jag i alla fall; jag har noll personlig erfarenhet) på kyrkliga barntimmar eller i söndagsskoleundervisningen. Alltså en bok, eller film, där det mesta är tillrättalagt och där alla onda oavvisligen till sist blir snälla och goda. Medan de redan från början goda och snälla bara blir, allt mera outhärdligt, gudalikt snälla och goda, allt eftersom. Vi talar alltså om fyrkantig intrig, valhänt personinstruktion och om endast i undantagsfall fungrande personporträtt. Det är ihärdigt korrekt. Men opersonligt så till den oerhörda grad, att man har lust att sätta i gång med att kasta välfyllda popcorn-hinkar mot filmduken (i ren irritation naturligtvis, men eftersom man är orubbligt civiliserad så gör man givetvis inte det). Vi talar om filmen Farväl Bafana, som bygger på den sydafrikanske fångvaktaren James Gregorys rätt så diskutabla och inte helt självklara memoarer. Gregory, som avled 2003, var i 20 år anställd på den beryktade fängelseön Robben Island, där hans uppgift främst var att censurera de politiska fångarnas brev. Gregory förstod xosha, eftersom han var uppvuxen på den sydafrikanska landsbygden, och han användes av säkerhetstjänsten för att snappa upp så mycket information om fångarna som möjligt. Den mest prominente av dem var Nelson Mandela, som tillbringade drygt 20 av sina sammanlagt 27 fängelseår på Robben Island. Både Gregory och hans hustru var övertygade rasister och från all kritik befriade anhängare till rasåtskillnadspolitiken apartheid. Men när Gregory började lära känna Mandela, så började han också fundera över apartheid-politiken och dess omänskliga aspekter. Och givetvis var det ju helt omöjligt att förbli opåverkad (för någon!) av Mandelas stoiskt karismatiska personlighet. Ständigt vis, ständigt förlåtande, ständigt beredd med ett tröstande ord. Även till dem som hatade honom mest. Det är nästan så att man känner ett behov av ett renande dopp i en kloak, efter att ha utsatts för närkontakt med all denna påträngande godhet. I Nelson Mandelas fall är det ovedersägligt att han var en sådan sorts - unik - människa. Men även i den totalhumanistiska rustninng bör det ju, rimligtvis, ha funnits en del mänskliga repor. Som dock aldrig redovisas här. Angående James Gregory så glider filmen (som heter som den gör som en reverens till Gregorys färgade barndomsvän) snabbt förbi de mera bevärliga aspekterna av hans memoarskildring. Joseph Fiennes lyckas ändå göra något respektingivande av sitt porträtt av Gregory, liksom Diane Kruger av hans likaledes apartheid-trogna hustru (som alla förstår kom de så småningom till insikt och blev Mycket Goda Människor). Dennis Haysbert (kanske mest bekant som presidenten i de första säsongerna av den överenergiska TV-serien 24) gör Nelson Mandela till en Kristusgestalt. Och låter det vara bra med det. Och det är dansken Bille August som har regisserat detta. En gång gjorde han berörande filmer som Pelle Erövraren och en handfull andra. Nu har han uppenbarligen reducerat sin verksamhet till att effektuera planschbetonade beställningsverk, av föga originalitet eller personlighet. Det kan man onekligen uppleva som något genuint trist.