Ångestfyllda timmar utan kontakt med familjen

Robert, 40, och Anna Gabrielsson, 35, befann sig på en dykarbåt när tsunamin slog till. Kvar på stranden utanför bungalowen fanns farmor Birgitta och hennes sambo Kjell med Annas och Roberts barn My och Ida. I drygt åtta timmar, med ständigt nya bud om vad som egentligen hänt, slets Anna och Robert mellan hopp och förtvivlan. Hade barnen och de andra klarat sig? De fick inte återvända då det bedömdes allt för riskfyllt. Att vara på djupt vatten i en båt var förhållandevis säkert. Till slut efter åtta-nio timmar återvände man dock. ? Jag tänkte att farmor och barnen står väl och väntar på bryggan när vi kommer i land. Men det var ju ingen där... Och så hade man fått veta att fyra stycken hade omkommit på Koh Lanta och jag tänkte ju att det var dom. Väl i land stod dykarrangören med ett antal bilar väntande som skulle föra dem vidare till bergen och säkerheten. ? Jag fick chauffören att stanna vid den bungalow där dom bodde. När han stannade flakbilen där såg jag att det var vatten ända upp till vägen fortfarande, ungefär 300 meter från stranden. Då kände jag att det här kan inte ha slutat bra. Då bryter jag ihop och jag står bara och gallskriker på flaket, berättar Anna och fortsätter: ? Men i alla fall så tittar jag mot bungalowen och ser hur det rör sig där och att det är ett barn på terrassen. Jag flyger ut från flaket och springer i den där geggan och bara skriker My, My! Robert tillägger: ? Jag hade sprungit upp till ett hus för att jag tänkte att jag måste ha hjälp om någon hade sett dem och få hjälp att leta dem, så tänkte jag först istället för att springa ner och leta. Samtidigt ville jag kanske inte veta heller... Det kanske var det, jag vet inte. Anna tillägger: ? Men då kom dom ju springandes. Ida och My kom. ? Pappa, det är över nu, sa Ida, berättar en leende Robert. Farmor Birgitta och hennes sambo Kjell var också välbehållna och sedan hoppade hela sällskapet på flakbilen och åkte upp till säkerheten i bergen. ? Känslan när man låg där på berget går inte att beskriva. Hur lycklig och glad man var då över att familjen var samlad och oskadd, säger Anna som också fick kontakt med sin mamma Birgitta hemma i Karlsvik som också oroat sig mycket för barnbarnen. De togs väl om hand av lokalbefolkningen. ? Att dom orkade hjälpa oss turister när dom själva hade drabbats så hårt är ofattbart, säger Anna och Robert nickar instämmande. Robert gick runt endast iklädd badbyxor hela natten och hjälpte thailändarna att samla ved till alla eldar. Första tiden hemma i Sverige sov hela familjen tillsammans. Anna var under en månad hemma från jobbet som undersköterska i ett gruppboende och hon pratade med en psykolog ett antal gånger, men Robert körde igång direkt med sitt företag inom främst fisketurism. De följde med barnen till skolan första skoldagen och där fick barnen själva, om de ville, med hjälp av föräldrarna berätta om vad de hade varit med om. Barnen erbjöds också att prata med en kurator på skolan, men de kände inget behov av det. Gabrielssons upplevde det en tid efteråt som jobbigt att vara ute och handla mat eller shoppa. ? Det var många som kom fram och ville prata om tsunamin med oss. En del som man knappt pratat med på fler år. De ville ju bara visa medkänsla och ville väl, men till slut blev det jobbigt och vi drog oss undan, berättar de. Inom familjen pratade de en tid efteråt väldigt mycket om allt de hade varit med om. ? Nu pratar vi knappt om det, men ganska ofta tänker jag på det. Barnen mår bra, tror vi, och de pratar inte heller om det och de sover bra, säger Anna. Robert och Anna har bearbetat traumat på lite lite olika sätt. Kanske skiljer det sig mellan män och kvinnor, eller så är det högst individuellt. ? Nog tänker jag på det. Du läste ju, och läser, mycket om det. Jag är inte intresserad av människoöden på samma sätt som Anna, utan mer av tekniska aspekter. Hur gör man nu? Hur ska man gå vidare? Vad händer med varningssystem och liknande saker. Familjen har bokat en resa tillbaka till Thailand och åker tillbaka till samma ställe, men det är med lite blandade känslor de återvänder. ? Vi åker tillbaka för att vi älskar Thailand och verkligen känner för thailändarna, säger Robert. ? Men rädslan finns ju helt klart kvar, säger Anna. ? Visst kan det hända igen. Men sannolikheten för att det ska hända igen finns ju knappt. Jag känner mig ändå trygg, säger Robert. Tre dagar innan katastrofen satt de och åt lunch på Phi Phi Islands. De skulle också med båt dagen efter katastrofen ha åkt ha åkt tillbaka dit och vidare till Khao Lak, en platt ort som till stor del raderades av de upp till tio meter höga flodvågorna. Robert och Anna tror inte på Gud, men säger sig inte heller vara ateister. ? Det var ödet som gjorde att vi klarade oss, tror Anna. ? Det var väl inte dags för oss än, säger Robert.