Bäst och folkligast i stan

Bakgårdsblues 3 Manus och musik: Bruno Öqvist Regi: Björn Sjöö Medverkande: Lotta Asker, Lars Löfgren, Anders Lindgren, Tomas Isacsson (musiker), Birger Nordström (även musiker), Bruno Öqvist Plats: Magasinsgatan 25, inne på gården hos Rikslänkarna Premiär: Onsdag 29/6?05 Nu är det så här som det är: Bästa, folkligaste, fryntligaste, mest spelglada underhållningen i stan (som i det här fallet är Luleå) äger rum på Rikslänkarnas bakgård, Magasinsgatan 25, vid ytterligare tre tillfällen räknat från i kväll, fredag, fram till och med söndag kväll. Alltså Bakgårdsblues 3. Enligt uppgift den sammanfattande pusselbiten i den folklighetslustspelande triptyk som Bruno Öqvist inledde för några år sedan och som han nu har fört fram till sin tredje och avslutande (?!) installation. Bruno Öqvist är att betrakta som åtminstone Luleås (kanske Norrbottens?) moderna svar och variant på den i 20- och 30-talets i Vitabergsparken på Söder i Stockholm verksamme Gideon Wahlberg, som regelbundet levererade ur sig folklustspel som verkligen också fick folket att komma till parken i stora skaror. Det var handfast, enkelt och slagkraftigt. Tydliga känslor ? publiken kände igen sig, skrattade, umgicks och hade det så gemytligt trivsamt som det bara var tekniskt möjligt att ha det. Och så värst mycket roligare (åtminstone med kläderna fortfarande på) än att se Bakgårdsblues 3 ? det kan jag faktiskt inte tro att man kan ha det. Åtminstone just för tillfället. Återigen träffar vi det slitstarka gamla gårdsgänget: Britta (Lotta Asker), som är gift med Theo (Anders Lindgren, som har tagit vid där Kjell Morin tidigare fanns ? med en eller annan yxa vid en eller annan vedhög), som är bror med Snabben (Lars Löfgren) och så fulländas gänget med gårdskarlen Smygen, som egentligen heter Eugen (Bruno Öqvist själv). Konflikter uppstår. Minnen och oförrätter från brödernas barndom plockas fram och idisslas. Utbrott av sång serveras. Stundtals befinner sig två tredjedelar av ensemblen uppe på garagetaket. Utan tillgång till stege (och vad finns det under den presenning som är upphängd där på bakgården då?). Generöst med utrymme för var och en av de medverkande. Lotta Asker har en härligt sprittande halvstrippande uppvisning. Lasse Löfgrens medvetet teatraliska anslag som den kanske inte fullt så gigantiske skådespelare som Snabben anser sig vara. Anders Lindgrens ilsket energiska skuggboxning och dramatiskt färgade solosång, som Theo. Och Bruno Öqvists ständigt jovialiska framryckningar som sammanhållande länk i det brokigt framrullande spelet. Samt Tomas Isacssons keyboardspel, som den här gången får sällskap av den med bakvänd keps försedde trummisen Birger Nordströms lätta vispar mot kaggarna. Plus att publiken sitter där på läktaren och njuter och skrattar och lever sig med och upplever gemenskap och har det så kul, så kul, SÅ KUL! I sommarkvällen. Sedan blir det paus och då serveras det sommarsoppa i Rikslänkarnas lokal och så kaffe efter den. Ni kan ju tala om det för mig om ni hittar något som är bättre inom den här meningsfulla lustifikationsgenren, just för tillfället. Till och med söndag kväll, alltså. Gör inte er själva den otjänsten att missa detta tredje Bakgårdsblues-evenemang! Det är exakt så som det är.

Bäst och folkligast i stan

Spelglad underhållning pågår i dagarna tre då det gamla gårdsgänget bjuder på en tredje omgång Bakgårdsblues. Konflikter, minnen och oförrätter tillsammans med utbrott i sång gör sommarkvällen minnesvärd.