Hon är mångkampare, vilket innebär innebär 100 meter häck, höjd, kula, 200 meter, längd, spjut och 800 meter. Siktet är inställt på junior-VM i Polen som börjar på tisdag. Hennes mamma är från Boden och hennes pappa är från Kiruna. Efternamnet tillhör hennes pappa släkt.
– Det har med byn Salmi att göra. Det var väl någon farfars farfar som tog namnet, säger hon.
Är du präglad av dina norrbottniska rötter?
– Ja, jag har ett jävlar anamma som jag tror kommer därifrån. Det går väl lite i vår släkt.
Brukar du vara något i Norrbotten?
– Ja, min farmor Karin Salming bor fortfarande i Kiruna och så har vi en stuga vid Torneträsk. Vi åkte alltid dit på påsken när jag var yngre, men nu blir det mest träningsläger för mig på loven. Jag har inte varit så mycket i själva stan, men jag älskar att vara ute på vischan i vår stuga i Salmi och åka snöskoter och sådant.
När började du med friidrott?
– Jag var åtta eller nio år. De första åren körde jag hockey samtidigt med friidrotten, men sedan övergick jag till enbart friidrott när jag var 13. Jag hann inte båda och friidrotten var roligare.
Vad tyckte dina föräldrar om ditt val?
– Pappa tyckte kanske att det var lite skönt, för hockey – det blir ganska mycket press på en på grund av efternamnet. Min brorsa har fått höra lite kommentarer. Men egentligen spelade det nog ingen roll.
Varför mångkamp?
– När man är liten tränar man oftast alla grenar. Sedan märkte jag att jag var bra på det mesta. Och jag känner nu att jag aldrig skulle kunna hålla på med bara en gren, jag skulle tröttna.
Vilka är dina bästa egenskaper som idrottare?
– Vad jag har fått höra från andra så är det att jag har mental styrka, att jag kämpar in i det sista.
Och rent kroppsligt?
– Det skulle väl vara att jag har långa ben (skratt). Jag är lång och stark och har bra kroppskontroll och har hittills klarat mig utan allvarligare skador. Däremot är jag inte så snabb. Än så länge.
Många stannar upp i utvecklingen i din ålder och lägger av – vad är förutsättningarna för att inte sluta utvecklas?
– Det är bara att fortsätta. Det går ju i vågor, det går inte bra hela tiden. Men det gäller att inte ge upp när det går som sämst.
Hur mycket snack var det om ishockey när du växte upp?
– Pappa hade redan lagt av när jag föddes, så vi pratade kanske inte så mycket om hockey. Men det hände väl att han berättade om sina minnen och upplevelser från tiden som hockeyspelare.
Har han stöttat dig i idrotten?
– Ja, det har han gjort. Mest på det sättet att han har funnits där hela tiden, åkt kors och tvärs över landet för att vara med på tävlingar. Även fast jag sagt att han inte behöver. Sedan har han hjälpt mig att hantera pressen. Han förstår ju ändå allt om det. Det är samma oavsett sport.
Vad har ni för likheter du och din far?
– Det är väl det där med ursprunget. Att vi kör hela vägen. Vi ger allt vi kan.
Är det fler i familjen som idrottar?
– Mamma har också idrottat i hela sitt liv. Hon spelade handboll när hon var liten, sedan har hon varit personlig tränare och kostrådgivare. Min bror kör lite hockey på vintrarna i Vaxholm, bara för att det är kul.
Din familj har fått stå en del i rampljuset under din uppväxt på grund av din pappa, senast i samband med hans bröllop i början av sommaren – hur känner du för det?
– Det har inte gjort mig något, jag har bara blivit omnämnd.
Vad tycker du själv om att bli intervjuad i media?
– Det är bara kul. Det betyder väl att man har gjort något bra. Det är roligt att få uppmärksamhet för allt man kämpar för.
Har du någon förebild?
– Pappa (skratt). Nej, jag skojar. Inte någon speciell inom friidrotten. Inte som man hade när man var liten. Däremot vill jag uppnå det samma som Carolina Klüft, så på det sättet är hon en förebild.
Hur har du kunnat bli bra i så många grenar?
– Det är väl just att jag har kroppen till det. Jag har haft tur och sedan har jag lagt ner mycket tid.
Vilken är din starkaste och din svagaste gren?
– Bäst är väl höjdhopp och kastgrenar. Svagaste skulle nog vara sprintgrenarna – 200 meter och häck.
Vad har du för mål?
– Långt fram i tiden är det att bli bäst. Vinna OS-guld. Allting.
Vad behöver du förbättra?
– Min snabbhet. Man kan förbättra allt, men främst snabbheten.
Hur viktig är friidrotten i ditt liv?
– Den betyder nästan allt. Det har blivit mer och mer med åren.