Att vara ambitiös och ha högt ställda krav på andra och mig själv i yrkeslivet är sällan en börda, snarare ett bränsle. I vardagen däremot går jag på pumpen ibland när jag tvingas inse att besvikelse kan bli en konsekvens av för högt ställda förväntningar.
Födelsedagar och andra högtider, framförallt julafton, är särskilt besvärliga för mig. Prestationsångesten kickar undantagslöst in eftersom högtider redan i utgångsläget är så starkt förknippade med höga förväntningar – på hur maten ska smaka, hur stämningen ska vara och vilka gåvor som ska ges bort och tas emot. Som barn gömde jag mig på toaletten och grät när julklapparna var utdelade och insikten om att jag inte fick sminkdockan jag så hett hade önskat mig klubbade mig i huvudet.
Jag fyllde nyligen år. Min idealbild av en födelsedagsmorgon är:
1. Sova räv.
2. Ljud från köket när sista handen läggs vid en frukostbricka fullastad med paket. Helst även en bukett trädgårdsblommor.
3. Dörren som slås upp till tonerna av Ja må hon leva.
4. Pussar, kramar och hallelujakörer när vackert inslagna paket, i plural, med kreativt innehåll öppnas.
Det gick åt helvete redan från början den här gången.
Jag sov räv men ”väcktes” av att jag fick i uppgift att underhålla en uttråkad bebis med toppmatad kissblöja under tiden äggröran blev klar. En stund senare kom själva gratulanten sjungande in i rummet. Frukostbricka – check Trädgårdsblommor – inte check. Paket – INTE CHECK!! I stället höll han nöjt fram sin läsplatta och tryckte en elektronisk bokningsbekräftelse under näsan på mig. Skaldjurskryssning. Inget fel med det men särskilt omsorgsfullt inslagen var den inte. Jag skäms över att säga det här, delvis skyller jag på fem månaders spädbarnstillvaro med konstant minus på sömnkontot, men så diskret jag kunde släppte jag iväg ett par tårar som droppade ner på äggen.
Resten av dagen yrde jag omkring i köket som en svettig, okontaktbar hysterika för att ställa i ordning någon form av kalas för de närmaste kompisarna. När de ringde på dörren på kvällen var jag fortfarande oduschad. En del av den överambitiösa plockmaten blev fiaskobetonad och samtalen kretsade kring Putins vrickade antihomolag. Ingen hade avvikande åsikt, ändå blev diskussionen smått infekterad.
Det kan ha varit vinets fel.
Födelsedagen tog slut, så även jag och 30 juli 2013 går inte till historien som Dagen då allt gick enligt ritningarna.
Inte den här gången heller.
Eftersom det här i-landsproblemet, insikten om att det inte alltid blir som man tänkt sig, är återkommande i mitt liv har jag försökt angripa det på olika sätt. Med att vara övertydlig till exempel. Häromveckan fann jag mig själv noggrant räkna upp hur jag tänkt mig upplägget av en vanlig sketen helgkväll. I punktform, kan man säga. Jag insåg att min strävan efter perfektion gått till överdrift när sambon såg medlidsamt på mig och sa: ”Men Anna, behöver vi verkligen ha en Aspergerfredag?”.
Att ha låga förväntningar, eller inga alls, skulle kunna vara ett annat sätt att tackla det på. Inga förväntningar – inga besvikelser. Somliga gamla hundar kan nog lära sig sitta men även om jag skulle må bättre av att tagga ner har jag svårt att se det fula i att sträva efter ett så positivt resultat som möjligt. Aldrig blir jag en sån som bara flyter med, skriver ”carpe diem” på vardagsrumstapeten och slutar hoppas på alla rätt. Fuck it.
Då tar jag hellre smällen och fulgrinar besviket på dass då och då.