Charmigt om kulinariskt personliga råttor

Råttatouille heter den på svenska, men det är den engelska versionen jag har sett och endast den som jag med någon liten rätt och auktoritet kan uttala mig om. Den är obönhörligt charmig och totalt, maximalt bra (så det så!). Om vi allesammans från och med nu kommer överens om att den tecknade filmen Järnjätten, är en av de mest geniala filmer som har skapats inom sin genre under de senaste låt oss säga 50 åren - så har vi i alla fall etablerat någonting. Den filmen gjordes (1999) av Brad Bird. Som senare gjorde den supergulliga Superhjältarna också. Och som nu har nått fram till den här med verkligt yrkesvibrato och passion fulländade filmen. Det är bolaget Pixar, numera ägt av Disney-koncernen, som svarat för Råttatouille. Och de fortsätter att (vi bortser för ögonblicket från missödet Bilar) obesvärat revolutionera den animerade filmen som konstart. Varje enskild sekvens i filmen är ympad med kreativt artisteri och professionell tyngd. Otroligt välgjort tvärs (och kanske även kors?) överlag och allt vederbörligt beröm till hela Pixars animationsteam som absolut har genomfört ett mera ämn beundransvärt arbete. Filmen utspelar sig i Paris och tillåter sig att skämta en hel del med fransmännens nog så snobbiga inställning till mat. Vi möter den trevlige lille gynnare som heter Remy och som är en kulinarisk artist i vardande. Han har näsa för dofter och en intuitiv känsla för vilka smaker som gifter sig med varandra och passar ihop och - voíla! Plötsligt har det kreerats en fullständigt fantastisk och deliciös soppa! Problemet är bara att Remy är - en råtta. Och råttor lagar inte mat och har ingen bestämmanderätt i ett krogkök. Då den helt obegåvade klantkillen Linguini får plats i köket på en berömd restaurang (dock numera något på fallrepet) ser dock Remy sin chans att få utlopp för sina kulinariska lustar. Han får kontakt med och etablerar ett samarbete med pojken. Från sin position under hans höga kockmössa styr Remy hans agerande, via intrikata dirigeringar i hans hårtestar. Det blir den allra bästa filmiska slap-sticken av detta. Det faktum att filmen är animerad gör för övrigt att alla naturliga gränser har upphört. Det är fritt fram för vad som helst. Hela tiden. Och Råttatouille (fyndig svensk titelöversättning) slår ledigt ut det mesta i genren. Jag vill inte direkt säga att det här är en mot små barn särskilt riktad film. De kan nog ha ett visst nöje av den, de också. Men främst är det nog ändå en vuxenpublik, som har störst utbyte av smarta ordvändningar och de mycket elastiskt välplacerade rösterna (Peter O´Toole som den ultrasnobbige matkritikern är en särskild njutning). Otroligt charmigt, helt enkelt. Filmens råttor är stora personligheter och det är ett enda jätte jubel att ta till sig den här filmen. Och nästa gång det delas ut Oscarsstatyetter är det ju liksom inget snack om vilken som får för bästa animerade film. Det vet ni också. Sedan ni sett Remy och gänget i Råttatouille.

Charmigt om kulinariskt personliga råttor

Ratatouille är nog mest känd som en fransk bond- och grönsaksrätt men - det var förr i tiden det. Innan den här filmen anlände och ställde saker och ting på ända.