Det är ingen isväg till Hindersön och det kommer förmodligen inte att bli någon heller i vinter. Skoter är alltså fordonet för skärgårdsborna och för Duos reportageteam. Skoterleden över Hindersöfjärden är rak och utstakad av granruskor. Efter en halvtimme så kör vi upp på Hindersön. Där är vägarna plogade men av naturliga skäl trafikeras de inte av bilar. Spåren från och till de på vintern bebodda husen kommer av skotermattor.
Eina och Stig Grahn bor vid Sörviken på Hindersön. Stig är utomhus när vi kommer, han skottar snö från taket. Eina kommer ut på bron. Det milda vädret har gjort att snön rasar från taket och det har hållit henne vaken under natten berättar hon. Utanför köksfönstret äter talgoxar, blåmesar och talltitor från ostbitarna som är fastspikade på fågelbordet. Stig och Eina var med och räknade fåglar och i år rapporterade de in att blåmesarna ökat i antal jämfört med tidigare.
Just nu är den bästa tiden på året ute på ön, säger Eina.
– Ljuset kommer och fåglarna börjar låta annorlunda. Och sedan börjar det mullra i isen, då vet man att den snart går. Vi börjar titta utåt mot havet och ser att det är öppet vatten som sedan äter sig undan för undan inåt, säger Eina.
Att de bor på just Hindersön är en följd av en lycklig slump som en gång startade med köpet av en hink sik för fem kronor. Då hyrde de en stuga på Sikören. Hinken med fisk köpte de av Gustav Johansson och det var början på en livslång vänskap med Gustav och hans hustru Märta Johansson.
– Gustav kom till oss på Sikören, Märta stannade kvar hos Eina och jag följde med honom och fiskade som fiskardräng, säger Stig.
Gustav och Märta Johansson hade ett hus på Hindersön där Gustav hade vuxit upp. När de blev gamla och inte orkade ha kvar huset fick Stig och Eina det.
– Han ringde en fredag i maj, 1988, och sade: kom hit nu ska ska vi skriva. Vi tog med oss dem ut när vi hade semester. De bodde i det gamla huset, vi bodde i bagarstugan under tiden vi byggde det nya huset på tomten, säger Stig.
Eina är 78 år och Stig, 76, och det var för ganska precis tjugo år sedan som de tog sitt beslut att flytta ut till Hinders-ön permanent.
Beslutet att bosätta sig på Hindersön togs efter att de slutat sina jobb. Då hade de redan byggt sommarstugan på ön.
– Det mognade fram. När vi var lediga packade vi alltid och åkte ut, så det var bara naturligt, säger Eina.
Att flytta ut har Eina och Stig aldrig ångrat. De trivs med att vara nära naturen.
– Ibland har bekanta undrat vad vi gör hela dagarna. Då svarar jag att vi går ut på bron på morgonen och så har vi att göra hela dagen.
De fick snabbt kontakt med andra på ön och kom in i gemenskapen. De säger att det något utsatta boendet gör att man kommer nära varandra.
– Lotta och Bror-Einar som har Jopik är enastående. De ringer alltid till oss när de är inne i stan och frågar om vi behöver något. Här ute bryr vi oss om varandra och det känns tryggt, säger Eina.
Det är kommunikationerna som är det viktigaste för skärgårdsborna. Luleå kommuns båttrafik har gjort det enklare även för dem som har stugor ute på öarna.
– Det är ju mycket som förändrats under åren, pendlartrafiken och båtturerna gör att fler kommer sig ut och isvägarna gör att det även på vintern kommer folk hit, säger Eina.
Det viktigaste för Stig och Eina är nog verkstaden som de byggt på tomten av eget virke som de sågat själva.
Inne i verkstaden har de var sin del. I Einas del finns garner och pärmar med stickbeskrivningar och en symaskin för skinn. Eina gillar att sticka och helst gör hon vantar och sockor.
Stig har alla möjliga verktyg i sin del, bland annat svets, sticksåg och slipmaskin för att slipa motorsågskedjor. Stig är noggrann och kedjorna som ska slipas hänger prydligt vid sidan av slipen.
– Hit går vi när det blir mörkt ute på vintern eller när det är dåligt väder. Här jobbar vi sida vid sida med grejer vi vill hålla på med, säger Eina.
Hon berättar att om hon har något som gått sönder lägger hon det på ett av Stigs bord och sedan lagar han det när han får lust. Stig kan laga allt, säger Eina.
– Det bästa är att här kan vi bara resa oss upp och gå härifrån. När vi kommer tillbaka är det bara att fortsätta, säger Stig.
Att bo på en ö har sina utmaningar. Det handlar om att vara tvungen att ställa in och boka om olika besök till exempelvis tandläkare och till doktor när vädret inte tillåter resa med båt eller skoter.
– Men nu har det ju blivit ett jättelyft för oss glesbygdsbor med det nya patienthotellet vid Sunderby sjukhus. Nu kan vi åka till stan dagen innan vi har tid för besök, säger Eina.
Men det är först när de berättar om när kylen gick sönder som man verkligen förstår öboendet.
De åkte in till fastlandet för att köpa en ny, hittade en lämplig, packade in den i bilen, sedan i båten och till sist bar de upp den till huset.
Men så fungerade den inte.
Så det var bara att emballera den igen, bära ner den till båten, baxa in den i bilen, åka tillbaka med den, köpa en ny, packa in den i bilen, bära ner den till båten, bära upp den till huset.
– Vi var tvungen att ordna det då, för jag skulle operera mina ögon och efter det fick jag inte lyfta tungt, säger Eina som om det var den naturligaste saken i världen.
Det ska poängteras att för Eina och Stig är det här ingen stor sak. De trivs att bo på ön och har egentligen inga problem med det många andra skulle tycka vara att krångla.
Men nu börjar de ändå att fundera på att skaffa en lägenhet på fastlandet.
– Den här vintern är lite jobbig när det inte finns bilväg över isen. När vi far till stan får vi ofta först skotta upp dörren till bilen och är det riktigt kallt är det inte så skönt att ta av overallerna. Då åker vi i dem till en bensinstation eller butik och byter om. Men när vi ska tillbaka är overallerna kalla igen. Det börjar kännas lite jobbigt, säger Eina.
De visar en broschyr om Luleå kommuns trygghetsboende. De har ställt sig i kö för flera år sedan men nu har det blivit osäkert om de står kvar eftersom de inte uppdaterat köplatsen på hemsidan. De har inget internet.
– Vi får acceptera att vi blir äldre, så är livet. Vi har ändå fått vara här länge, vi har fått tjugo år härute. Det har aldrig varit jobbigt men åldern tar ut sin rätt. Om vi får ett erbjudande får vi nog ta det, vi kan nog inte välja. En tvåa, lite utanför centrum, räcker gott och väl. En balkong skulle ju också vara bra, så vi kan gå ut och dricka morgonkaffe.