Det är för sent att önska sig snälla barn

Det här med julklappar, och födelsedagspresenter med för den delen, känns mer avlägset och oviktigt år för år. Jag minns förvisso hur högen under julgranen gav mig pirr i magen under mina tidiga jular. Men i dag har jag svårt att dra mig till minnes någon julklapp som lämnat bestående intryck och som ännu lever kvar i mitt sinne med stor lyskraft (det skulle i så fall vara det labyrint-spel som gjorde mig besatt tills jag bemästrade det, helt och fullt både fram och tillbaka). Däremot minns jag utan besvär och med stor förtjusning när Hjalmar anlitades som jultomte vid en stor släktjul på mormor och morfars bondgård. Hjalmar, som av komplicerade skäl var inneboende på gården, var förtjust i att apa sig men även att ta lite starkt. Denna julafton blev han stärkt i överkant. Tomten blev helt enkelt aspackad och apspelet slutade med att han till (nästan) allas förskräckelse föll pladask och raklång över julklapps-högen. Det är utan konkurrens min roligaste julhågkomst och Hjalmar har på sätt och viss skänkt mig min mest minnesvärda julklapp. Han var även ansvarig för mitt livs första ölfylla men det är en annan historia, vila i frid Hjalmar. En varning utfärdas härmed Men åter till ämnet, ända sedan man fick egna barn blev hela julklappshanteringen mer en fråga om att samla in önskelistor än att skriva egna. Men visst finns det personer som fäster oerhört stor vikt vid presenter i allmänhet och julklappar i synnerhet, ändå upp i mogen ålder. Bland dessa individer är förtjusningen (en del kallar den barnslig i brist på djupare analys) över erhållna gåvor ofantlig och tycks aldrig avta. Jag har några av dem på nära håll så jag vet. Och en sak har jag lärt mig, den hårda vägen: det går inte att nonchalera detta. Glöm alla ?vi struntar i julklappar i år, det är bättre att vi köper något fint åt oss själva? eller ?jag behöver absolut ingenting och jag kan inte se att du saknar något heller?. Ett gott råd: Håll er borta från det spåret, det leder raka vägen ned i frysboxen! Men om man klarar dessa minfält någorlunda helskinnad och lindrigt pungslagen så kan julen med allt den för med sig vara riktigt angenäm. Visst, det finns alltid någon som vill förminska nöjet genom att påpeka hur hälsovådligt och förstorande julbordet är. Men jag slår alltid dövörat till, julmaten är ju en attraktion som faktiskt står sig. Man kan visserligen bli lite lös i magen om den står för länge men det tillhör ?hazards of the season? som britten säger. Paniken ligger och lurar Det finns (många) andra som påpekar att julen blivit ett kommersiellt spektakel där vi luras att shoppa vettlöst, smycka smaklöst och festa sanslöst, ja till och med skuldsätta oss för att slippa skuldkänslor. Javisst, ni har rätt. Och? Om alla som yttrade dessa plattityder också upphörde med att trampa på i jultåget så skulle det sakta ned. Men finns det då inget som du vill ha i julklapp? Tja, snälla barn är det för sent att önska sig (det har jag redan), bokhyllan är fylld av olästa böcker som väntar på min pension och CD-stället bågnar och svämmar över. Visst, det finns alltid plats över i barskåpet men varför begränsa eventuella bidrag till julen? Nej, låt mig istället grubbla över vad jag ska ge till de fåtaliga som jag ännu inte velat eller kunnat stryka från min lista. Det är en tillräckligt intrikat uppgift. Min vanliga metod är att förtränga allt fram till den 23:e. Då rusar jag ut vimlet och trängs med andra män med samma desperation i blicken. Vi bligar medlidsamt och igenkännande på varandra men har tyvärr aldrig tid att utbyta råd och erfarenheter; vår tid är på väg att rinna ut och vi hör redan den galna pippin i Kalle Anka rycka allt närmare, hans vanvettiga tjatter tilltar allt mer och ska snart dränka julens alla övriga läten. Åtminstone i mitt huvud. Åtminstone just då. Då är det skönt att lite senare samma kväll sjunka ned i bästa fåtöljen med knäckebröd, nykokt skinka med senap för en första smakbit på julen. FRIDSAM HELG.