INTE MINST I SOCIALA MEDIER är vi måna om att odla bilden av oss själva som ständigt nymejkade, vältränade, framgångsrika och rakt igenom lyckade varelser. Vi strösslar ut bilder på fredagstacos och tvättbrädemagar kantade av flåshurtiga meningar om det ljuva livet där inga sorger bor.
Sånt som skaver på insidan får inte lika mycket utrymme. Det tystas ner och sopas under mattan.
ÅRET SOM PASSERAT tycks ha varit en turbulent tid för många. I mitt fall har sjukdom, olycksfall, bortgångna släktingar och omvälvande livsförändringar utgjort rejäla gupp i vägen och i perioder fullständigt lakat ur kroppen samtidigt som jag genomlevt och utkämpat en av mitt livs hittills största identitetskriser i tio ronder. När man sätts ur balans är det lätt att lukta sig till andra kantstötta som har pågående inbördeskrig i själen.
Det har fallit sig så att jag brev-växlar med några noggrant utvalda personer, både gamla barndomsvänner och mer avlägset bekanta.
I långa mejlkonversationer ältar vi, svär och frågar både oss själva och varandra vad som egentligen är meningen med allt. En av
korrespondenserna inleds alltid med "kära grubblarsyster".
Bakom kulisserna gråter vi tillsammans och förbannar det som gick åt helvete. Det må låta destruktivt men är i själva
verket något väldigt vackert i all sin bräcklighet. I breven tröstar vi och stöttar, vrider och vänder på tankar, ställer jobbiga frågor, ger raka svar och tvingas stirra den osminkade sanningen rätt i vitögat.
Men samtalen, eller terapisessionerna, pågår inte enbart i det fördolda. Häromdagen åt jag lunch med en kollega jag egentligen inte känner särskilt väl. Böjda över varsin matbricka inleddes samtalet lite stappligt men det dröjde inte länge förrän vi hade en förtrolig dialog där jag började med att berätta om min skakiga höst. Hon fortsatte med att dela sin sorg efter ett missfall. Ömsesidiga förtroenden över en
dagens pasta och känslan av att inte vara den enda som hukar i stormen.
MÖNSTRET UPPREPAR SIG om och om igen. Längs vägen dyker den ena efter den andra upp.
Somliga mer vingklippta än andra. Någon sörjer sin förlorade far och orden som aldrig blev sagda, en annan får ångestattacker instängd i badrummet, flera vantrivs på sina jobb och många knäar under grusade förhoppningar, tunga insikter och brutna löften.
Aldrig någonsin har det för mig varit tydligare att ingen går fri. Ingen är förskonad, hur fluffiga gardinerna än må se ut vid första anblicken. Livet drabbar oss alla i omgångar. Den fläckfria facebookfasaden och det ombonade fönstret rymmer bara en ynka liten skärva av människan. Glöm inte det.
För mig är nu tionde ronden avslutad och jag står upp än.
Mycket tack vare att jag inte har dragit lasset ensam. I nöden inte bara prövas vännen, det går även att finna nya. Och med minst en grubblarsyster vid sin sida klarar man mer än man tror.