Effektiv rysare om elakt rum

Jag kan svårligen tänka mig ett mera syrligare helvete, än att radion ständigt sprättar i gång och tjänstvilligt börjar spela den airbrushade amerikanska syskonduon Carpenters infernaliskt djup-sliskiga 1970-talshit We've Only Just Begun. Det råkar den melankoliske författaren Mike Enslin, med undersökningar av skräckfyllda och hemsökta platser som sin bästsäljande specialitet, ut för. När han checkar in på rum 1408 på New York-hotellet The Dolphin, som ingen har klarat av att stanna på längre än en timme och där många har tagit liv av sig under makabra omständigheter under årens lopp och ännu flera dött under så kallade "naturliga omständigheter". Mike Enslin har sina egna demoner att umgås med. Han blir inte kvitt minnet av en familjetragedi, så att bo på föregivet hemsökta platser är närmast jämställt med terapi för honom. Men rum 1408 på The Dolphin Hotel visar sig vara något mycket speciellt. Stephen King tycks ha ett lätt motsägelsefullt förhållande till hotell. Vi är ju tillräckligt många som minns det dystra The Overlook Hotel, ruvande beläget i Klippiga bergen någonstans i Colorado, i både boken och filmen The Shining; där Jack Nicholson, i den senare, kom med sin lilla familj för att sköta om stället under vintern. Han blev tokigare snabbare än någon kan säga BU och decimerade effektivt familjen, innan själva hotellet släppte loss hela sin arsenal av spöken och annat. 1408 var ursprungligen en novell (i samlingen Allt kan hända), men när den blivit film i svensken Mikael Håfströms regi har den expanderats och utvecklats ordentligt. Nu introduceras vi för Mike Enslins bakgrundshistoria och utsätts för den totala kvalmigheten och obarmhärtiga styrkan i hans inre ångestskärande helvete. Rum 1408 tycks nämligen plocka fram det sämsta hos sina gäster. Och på ett stillsamt men riktigt, riktigt eftertryckligt sätt gör regissören Håfström, med övertygande hjälp av en sannskyldigt briljant John Cusack i rollen som Mike Enslin, en vedervärdigt elak film av ursprungsmaterialet. Handlingen utspelar sig i princip bara inne i, och i anslutning till, detta rum. Men det räcker. Det plockas fram några sataniskt raffinerade nageltuggar-ögonblick och det bästa är att man inte ens försöker erbjuda någon rationell förklaring. Rum 1408 är "bara" elakt. Och medan anorexi-offret Karen Carpenter, som från andra sidan graven, ödsligt sjunger vidare stapplar man ut från biografen och tycker att det för en gångs skull är ohyggligt roligt att en film på något som horror-meister King skrivit, faktiskt blivit nog så bra som det ursprungligen nedpräntade materialet. Gack alltså och titta in i rum 1408. Och bli vederbörligen skrämda. Hösten är en mycket lämplig tid för sådana aktiviteter. Nämligen.