På måndag startar älgjakten. Redan i tisdagstidningen kommer vi med största sannolikhet att publicera bilder på döda älgar. Att skildra jakt utan att visa döda djur är otänkbart. Men vi har gränser för vad vi visar på bild.
Älgjakten är en svensk institution. Jakten engagerar många och är en självklar höstaktivitet för många norrbottniska män och kvinnor. I samband med jaktstarten på måndag kommer vi som vanligt att finnas på plats ute i älgskogen med reporter och fotograf.
Varje år skildrar vi älgjakten i både text och bild. Det slutgiltiga resultatet av jakt är ett dött djur. Att journalistiskt skildra jakt utan att visa det döda djuret är otänkbart, åtminstone ur mitt perspektiv.
Varje år får jag reaktioner från människor som anser att vi inte borde skildra jakt överhuvudtaget. De anser att jakt är mord på djur och vill inte läsa om företeelsen överhuvudtaget. Andra är mer besvärade av våra bildval. En del anser att döda djur aldrig ska visas på bild. Det tycker inte jag. En tidning utan dokumentära bilder som väcker känslor vore en väldigt utslätad journalistisk produkt. Men det innebär inte att jag anser att allt ska visas på bild.
Det är svårt att sätta upp en absolut gräns för hur mycket som kan visas. Bedömningen görs från fall till fall och sunt förnuft får råda. Numera, när alla bilder i Kuriren är i färg, undviker vi normalt bilder som innehåller stora mängder blod. Vi vet att många läsare reagerar starkt på blod och det måste vi ta hänsyn till. Vi vet också att många konsumerar sin tidning vid frukostbordet och kombinationen blodiga bilder och frukost är inte alltid så lyckad. Inte heller bilder på döda djur i makabra positioner eller med skräckinjagande uttryck är brukliga att publicera.
Att bestämma vad som ska och inte ska publiceras är inte alltid givet när det gäller jakt. Som utgivare vill jag att Kuriren ska skildra företeelsen så realistiskt som möjligt, samtidigt som vi inte ska orsaka en del läsare illamående och avsmak. Den dokumentära ambitionen hamnar ibland i konflikt med vår skyldighet att ta hänsyn. Hur vi än gör kommer vi att dra på oss kritik från någon grupp som anser att vi visar för mycket eller för lite.
En annan högaktuell publiceringsfråga rör självmord. Vi har som policy att undvika att skriva om självmord om inte allmänintresset kräver det. Skälet är att publicitet kring självmord riskerar att fungera som motiv för andra som vill göra samma sak. Möjligheten att få publicitet kring gärningen kan driva på någon att fatta beslutet att ta sitt eget liv. I måndags gjorde vi ett undantag då en 32-årig man tog sitt liv inne på häktet i Luleå. När en människa begår självmord inne på ett häkte är det en så ovanlig och allvarlig händelse att allmänintresset kräver att vi berättar om händelsen. Omständigheterna kring ett sådant självmord är helt annorlunda jämfört med en person som tar sitt eget liv inom hemmets fyra väggar.
Till sist rapporterade TV 4 Norrbotten i veckan att ”Norrbottens-Kurirens upplaga rasar”. Vår egen försäljningsstatistik visar att Kuriren sålt rekordmånga abonnemang de senaste två veckorna. Kan det verkligen vara så att TV 4 vet mer om vår upplaga än vad vi själva gör? Eller är det så att faktakontrollen brister då det är en konkurrent som beskrivs?
Trevlig helg!