Just nu pågår en intensiv debatt kring akutkirurgins vara eller icke vara i Kiruna. En debatt som har stora likheter med den diskussion som föregick nedläggningen av BB i Kiruna och ännu tidigare och i ännu högre grad, tillkomsten av Sunderby sjukhus.
Samtidigt står det klart att landstinget planerar att slå ihop vårdcentraler i Luleå och övriga länet. En direkt effekt av att många Luleåbor valt att bli patienter hos privata vårdalternativ.
Med jämna mellanrum skriver också Kuriren om att byaskolor runt om i Norrbotten ska läggas ner till följd av minskat elevunderlag. Även i Luleå läggs skolor ner som en konsekvens av friskolornas nyetableringar.
Gemensamt för alla stora strukturförändringar är att de alltid väcker allmänhetens reaktioner. Sjukhus och skolor är symboler för en kommun, ort eller by och har stor betydelse för framtida utveckling och status. Vid hot om nedläggning protesterar, förståeligt nog, alltid befolkningen mot nedläggningsplanerna.
Det är inte min sak som journalist att ta ställning i någon av de ovan nämna frågorna. Jag är dock övertygad om att en del av den svåra debatt som uppstår beror på makthavarnas bristande visionära förmåga. Min erfarenhet är att de flesta stora och till och med smärtsamma förändringar kan accepteras om de föregås av en förklaring som visar ett slutmål. Skälet till varför förändringen genomförs måste förklaras och motiveras på ett bättre sätt än att det enbart rör sig om en besparing.
Var är landstingspolitikerna som har en vision för hur sjukvården i Norrbotten ska ut som 10 år? Om 20 år? Varför finns det ingen som går ut och målar upp en vision av vad som krävs för att alla norrbottningar ska få en bra sjukvård även i morgon? Är det rädsla för väljaropinionens reaktioner? Eller handlar det om brist på visioner?
Jag är övertygad om att alla förändringar som sker, och kommer att ske, inom sjukvården skulle kunna ske så mycket mer smidigt om det fanns politiker som kunde teckna en vision av framtiden. Som det är nu får befolkningen mötas av ständiga signaler om besparingar. Alla kan räkna ut att det knappast bemöts av positiva reaktioner. Om besparingarna skulle föregås om diskussioner som visar att besparingen genomförs för att uppnå någonting som på längre sikt är bättre för alla skulle de också mottas på ett bättre sätt.
När det gäller sjukvården i Norrbotten finns ingen som helst dialog mellan väljarna och deras företrädare. Varje föreslagen förändring möts därför av massivt motstånd från befolkningen. Politikerna måste ta bladet från munnen och förklara varför sjukvården centraliseras och specialiseras. Om modet att berätta den sanningen saknas tycker jag att de folkvalda ska lämna över uppdraget till någon annan som klarar av att ta den nödvändiga diskussionen med den norrbottniska befolkningen.
Bristen på dialog och vision om framtiden har skapat ett enormt förakt mot landstingspolitikerna i allmänhet och landstingsrådet Kent Ögren i synnerhet. Det föraktet har politikerna själva skapat genom sin otydlighet och tystnad.
I och med detta vill jag erbjuda alla landstingspolitiker att debattera och diskutera framtidens sjukvård i Kuriren. Vem antar utmaningen?
Trevlig helg!