En timmes välvillig bondkomik

Den senaste produktionen, som hade premiär för någon vecka sedan och för närvarande befinner sig på turné där Luleå var ett stopp på söndagseftermiddagen, heter Jubel i busken. Och det är ju ett namn att närmast huka sig för, i buskissammanhang. Så hette ju också TV-serier och revyer som den sant legendariske Sten-Åke Cederhök satte upp. Mycket gångbara, mycket populära, mycket "götebosska". Denna välvilliga och handfasta timme med Bröt fyller också ett behov (fullsatt-folkligt-festligt på Lillan) och det är underhållning som aldrig gör sig till, skrapar med foten eller sysselsätter sig med några som helst pretentioner. För att få igång det latenta skrattet räcker det så bra med en häppkavalkad av ett gäng surströmmingsstinkande vitsar, en stunds oförfalskad falsksång, ett antal outslitliga melodiörhängen samt en del annat hemmahörande inom densamma flexibla genre. Det är Sangis gåva till omvärlden i detta sammanhang, den oförstörbare Kjell Morin, som har stått för både regi och manus. Stycket utspelar sig i kafémiljö, med barska servitriser, en osannolikt förvirrad praktikant, en divig sångerska, en skånska samt en läkare, som jag skulle vilja undersöka hur han kom över sin legitimation. Den senare spelas av mäster Morin själv. Namnet är förresten Frisk. Och han ansluter direkt till alla goda buskisförvaltare i den någorlunda moderna historien. I övrigt imponerades jag stort av Lars Johanssons tvättbräderytmiska magrullningsfärdigheter samt av hela den övriga ensemblens orubbliga övertygelse, inför materialet i sig och den sorts spel som det kräver. Tavlan med den mot fjärran blickande fiskargubben, i sydväst och pipa, var också den en snygg blinkning. Mot diverse eviga traditioner.

En timmes välvillig bondkomik

Teaterföreningen Bröt, från Kalix (givetvis!), är mycket strävsamma lokala förvaltare och omsorgsfulla omvårdare av den ädla buskis- och bondkomiktraditionen.