En trevlig bekantskap
Festspelen i Pite älvdal 2004.
Kvällskonsert.
Nordiaensemblen, Sundsvall.
Norrmalmiafoajén torsdag 1 juli.
Kvällskonsert.
Nordiaensemblen, Sundsvall.
Norrmalmiafoajén torsdag 1 juli.
<P>Av Bernd Franke framfördes pianotrion från 1992 Hoffnung als ein Hauch ? ? en förnimmelse av hopp kanske man kan översätta det som, mer i stil med kompositörer som Lutoslawski eller Varèse eller John Cage. Det är ett synnerligen dynamiskt och energirikt verk i tre satser som pendlar mellan våldsamma pianokluster och ibland knappt förnimbar stråkklang och däremellan minimalistiska upprepningar. Men det vilar ändå ett behagligt lugn över denna komposition som i all sin modernitet borde tilltala även den till nutida musik tveksamme.<BR>Trion ur Nordiaensemblen svarade för en utmärkt uttolkning. Hela ensemblen består av tolv personer som ingår i Sundsvalls kammarorkester, en helt professionell ensemble som med stöd av landstinget och Sundsvalls kommun verkar i Mellannorrland ? börjar det inte bli dags snart att skapa något liknande här i Norrbotten, Norrbottens Kammarorkester i all ära?</P>
<P>På programmet fanns också ett uruppförande med anknytning till Jan Sandström-temat i årets festspel. Johan Samskog, elev till Jan Sandström, har skrivit ett stycke med den kryptiska titeln Dagen är tråkig, stjärnorna låter ? formuleringen svarar hans lille son för och med utgångspunkt från denna spontana barnakommentar blev det ett stycke musik, som kanske ville illustrera tråkigheten men ändå anlägga ett hoppfullt kosmiskt perspektiv med slagverket som katalysator. För att ensemblen lättare skulle hålla ihop det hela fick Hans-Erik Holgersson från musikhögskolan göra en insats som tillfällig dirigent.<BR>Nordiaensemblen är som man kan ana en flexibel organisation. För att framföra Bohuslav Martinus Nonet krympte den till nonett. Martinu komponerade alltmer i en neoklassicistisk stil och fick glädja sig åt få beställningen på sin nonett till festspelen i Salzburg, där den också framfördes samma år som han dog, 1959. Den är väsentligen uppbyggd på folklig tjeckisk musik, rytmisk och särskilt i den andra satsens Andante melodiös och stämningsrik.<BR>1959 dog alltså Martinu, samma år som Franke föddes och siffrorna 59 återkommer om man så vill när det gäller Brahms Serenad i D-dur, som skrevs vid furstehovet i Detmold, där han var körledare och pianist fram ett par år fram till 1859. Det var hans första orkesterkomposition, som till sin art har mer gemensamt med Schumann, Mendelssohn, till och med Haydn än hans senare verk. Den är ibland nästan dansant, lite uppsluppen och man påminner sig att Brahms i unga år försörjde sig som krogmusiker. Den spelas vanligen av större ensembler men senare forskning har visat att originalversionen var just nonett.</P>
<P>Nordiaensemblen gjorde ett mycket gott intryck ? flöjtisten Patrik Wendels kommentarer hjälpte till. Synd bara att inte fler samlats i Norrmalmiafoajén ? finns det någon fördom inbyggd i begreppet foajé som konsertlokal, som gör att folk inte tar sig dit? Akustiken har diskuterats, den uppfattas som lite för torr för att vara idealisk ? men i Nordiaensemblens fall hade i varje fall publiken ingenting att klaga över.</P>
<P> </P>
Så jobbar vi med nyheter