Euskefeurat med sina allra mest älskade
Piteås eviga älsklingar Euskefeurat kom det fram en man till mig där jag stod alldeles intill det kravallstaket som ingen behövde hjälpas över, och anförtrodde mig detta - med tårar blänkande i ögonen och en röst sträv av rörelse:- Det här var, tammefan, det bästa jag någonsin har sett eller hört! Och då är jag inte ens från Piteå heller!Nej, men det behöver man ju inte alls vara. För att klara av att uppskatta Piteås Finest - Euskefeurat.Möjligen kan en viss dialektal kunskap i vissa av gruppens texter hjälpa till inför förståelsen av dem. Men sorgmodigheten, styrkan, den ironiska satiren och framför allt den vibrerande känslan av innerlig hemlängtan som genomsyrar så mycket av vad (främst) Ronny Eriksson och gruppen som en gång självmant lade ner sig, men som kom tillbaka och nu är kanske större och bättre än någonsin, skriver och sjunger om.Nu genomförde de en Önskekonsert som främst bestod av deras tio mest älskade låtar. Någonsin. Publiken hade fått rösta fram vilka låtar de skulle handla om. En sorts obeveklig Greatest Hits som publiken (åtskilliga flera tusen) nu också hade kommit för att få höra "levandes", från Stora scenen längst ner på Uddmansgatan, under den angelägenhet som ingen sann pitebo tillåter sig att missa - Piteå dansar och ler.Det blev en låtkavalkad i en spelning - för hjärtat.Folk fyllde balkongerna (att de höll!), hängde ut genom fönstren och stod disciplinerat framför kravallstaketet och sjöng med skrovliga starkölsanfrätta (och även alldeles nyktra) stämmor. Och innan gruppens största beundrare Tore förärades kvällens låtlista inom glas och ram och publiken förmanades med "Sup nu inte så mycket!", så framfördes När jag en gång dör, så lägg mig inte i någon grav.Då kändes det som en handrullad palt med fläsk, sylt och smör samt mjölk.Med andra ord:"Myttji bra!"MIN BILD-BYLINE
Så jobbar vi med nyheter