Fascinerande filmporträtt av Dylan X 6

I'm Not There är Todd Haynes lurigt komplexa och krävande kreativa porträtt av musikern/barden/poeten/aktivisten/skådespelaren/förkunnaren Bob Dylan. Dock utan att Dylan någonsin (under två timmar och en kvart) vare sig nämns vid namn eller syns till i filmen (jo - alldeles mot slutet av densamma skymtar han faktiskt lite grann). Men hörs gör han ju. Soundtracket dignar av spännande coverversioner av hans låtar och han förekommer även själv. Tack och lov. Cate Blanchett spelar Dylan. Och Christian Bale. Richard Gere. Heath Ledger. Marcus Carl Franklin. Och Ben Whishaw. Var och en av dem gestaltar St. Bob från olika perioder av hans långa karriär. Alla sex är mycket bra och mångfacetterande. Men Cate Blanchett är allra bäst av dem. Hon är, rättare sagt, alldeles fantastiskt jävla överbra! En av de allra mest skruvade, svåra, totalt klanderbefriade och mest spännande rollkreationer som jag överhuvudtaget har sett någon, man eller kvinna, prestera under, låt oss säga det senaste decenniet. Todd Haynes (för ett par år sedan förekom det en fint fantastisk pastisch på en pastellfärgad 1950-talsmelodram som hette Far From Heaven, med Julianne Moore och Dennis Quaid; det var Haynes som regisserade den) har gjort en hänförande snygg och enormt raffinerat fotograferad (EDWARD LACHMAN!) film, som lekfullt och ständigt överraskande mixar sanning och lögner (som Bob D. själv ständigt gjorde i början av sin karriär, främst), färg- och kornigt svartvitt foto, romantiska landskapsbilder från ett USA sett inifrån en makligt framrullande järnvägsvagns perspektiv eller något vagt sepiatonat, som ser ut som den gamla western. Grejen med detta är ju (tror jag) att påminna oss om att Bob Dylan själv ständigt har uppfunnit sig själv på nytt och alltid återfötts i nya skepnader. Han startade som folk- och protestsångare innan han 1965, helt oväntat, "blev elektrisk" på Newports folkmusikfestival. Publiken skrek "JUDAS!" efter honom och Alan Lomax (inte Pete Seeger som föreslås här) grep en yxa och skulle bryta strömkabeln med den (man kan fundera över hur det skulle ha gått). Han har också gått igenom religiösa faser, spelat med i filmer (Richard Gere gör honom som hans rollfigur i Sam Peckinpahs mästerliga western Pat Garrett och Billy the Kid; han som spelade Billy the Kid, Kris Kristofferson, är för övrigt den här filmens beledsagande berättarröst) och när han hade det som allra mest turbulent, omkring 1966, voltade han med sin motorcykel i närheten av Woodstock, uppe i staten New York, och det gick rykten om att han hade dött och sedan om att han hade brutit nacken - numera är de flesta överens om att Dylan bara behövde komma bort från alltsammans i cirka ett år; själv har han aldrig sagt någonting alls om detta. En av Dylan-uttolkarna här är en ung färgad pojke, Marcus Carl Franklin, som kallas för Woody Guthrie. Tja, man hänger knappast med i all Todd Haynes svängningar. Men fascinerande och riktigt kul är det i alla fall. Charlotte Gainsborough spelar en fransyska som ska föreställa Dylans första fru, Sarah Lownds. Mycket sensuellt. Dylan själv har alltid hatat att kategoriseras. Men det kan vara bra att ha en del bonuskunskaper om mannen som föddes som Robert Zimmerman i Hibbing, Minnesota, för att få ut mesta möjliga av den här ytterst originella men även ytterst sevärda filmen. Och har man inte det så kan jag slå vad om att man blir fast för Dylan, på allvar, sedan man sett och hört I'm Not There. Mycket sällan har ett mera konstnärligt raffinerat möte mellan myt och verklighet ägt rum, framför en filmkamera. Se själva. Så får ni - se!