Femstjärnig ädelcountry, Jill

Hon kom, även det på exakt utsatt tid, svepande nerför trappan till höger iförd ett stort sjok av karmosinrött tyg och det var ju en självklart dominant entré värdig Scarlett O'Hara från Borta med vinden. Efter det tog hon ifrån oss andan. Kollektivt. Och behöll den hos sig, i drygt en och en halv timme. Det vi offererades (och det som ett spikfullt Kulturens hus beredvilligt mottog) var en föreställning som karakteriserades av country. Rakt av och in till själva benet. Showen bygger på Jills senaste platta, den i Nashville, Tennessee och i en studio på självaste musikaliska huvudstråket inspelade, Music Row. Vi fick tio låtar från den: en aldrig bättre än nu och sexigt spännande Linda Ronstadt-version av Stones Tumblin' Dice som det bokstavligen small i plomberna av; en vemodigt kärleksfull version av The Judd's Mama, He's Crazy; en flammande het version av Angel In the Morning ("skriven av Angelina Jolies farbror" meddelades det - för fullständighetens skull så heter han Chip Taylor); Dolly Parton-signaler i form av Why'd You Come In Here Looking Like That och Jolene; en tungt sprättig och djupt kaxig versionav Eagles Life In the Fast Lane samt Bonnie Raitts Papa Come Quick, skriven av Billy Vera som dock, efter att ha googlat fram Jill på YouTube lär ha mejlat henne och försäkrat "din version är den bästa". Och ett bluesnummer i form av Little Willie Johns Need Your Love So Bad. Vilket med all önskvärd tydlighet visade att Jill J. bör sjunga ännu MYCKET mera blues. Hon har den nödvändiga vokalinlevelsen för det. Också. Jovisst ja: X-tra numret blev en fullständigt lysande och allsidigt underbar version av den helt mästerlige John Prines Angel from Montgomery, där Jill lirkade loss alla den låtens suggestiva dimensioner. Och förresten: undrar just om någon mera i publiken den här söndagskvällen än Yours Truly, har haft privilegiet att intervjua och vara med om en över två och en halv timmes legendarisk spelning med denne John Prine? På Aladdin Theatre i Portland, Oregon, U.S.A. I slutet av 90-talet, en gång. Livet har onekligen haft sina helt magiska ögonblick, vid väl valda tillfällen. Det är farligt nära att det här var ännu ett sådant. Någonstans cirka medium i showen lät Jill Johnson Scarlett O'Hara-sjoket falla och därefter var det en short skirt nästan lika kort som den Charlotte Perrelli bar i Melodifestivalfinalen (bär hon den i Belgrad också lär det för övrigt föreligga en uppenbar risk för ett nytt Balkankrig) som gällde. - Nu har vi det lite mysigt, eller hur? tyckte Jill och som det redan inledningsvis summerades i den här texten: Sassy, Brassy and Snazzy! Jills country-covers var stolt värdiga och även väldigt personliga sådana. Och hennes turnéband, där jag dessvärre bara på allvar uppfattade den kvinnliga gitarristen Lotta Arturéns namn, var stubintrådständare av idel dynamitgubbar. På en filmduk i fonden projicerades Nashvilles Skyline. Just som titeln på en av Bob Dylans klassiker-plattor. Garanterat, helt och hållet: just så mycket roligare än så här kan man bara inte ha. Åtminstone inte med kläderna på.

Femstjärnig ädelcountry, Jill

SASSY! BRASSY! Och så även en hel del: SNAZZY! Under den här söndagskvällen i Luleå i mars '08; som också var lika med avslutningen på en 29 stopp lång turné, överträffade Jill Johnson sig själv. Typ - exakt hela tiden.