Film: Vällagad filmisk sufflé

Det är onekligen kul att det fortfarande är möjligt att bli överraskad. Efter nästan 40 år i filmrecensent-branschen och svåröverskådligt många filmer. Av filmen Kärlek på menyn hade jag i alla fall inte väntat mig så väldigt mycket. På sin höjd något lätt förutsägbart om romantik inom den konkurrensdrivna restaurangnäringen i New York. Det var nästan så att jag hade bestämt mig för att det här var liktydigt med gapa, svälj och gå vidare. Redan på förväg. Och så möts man då i stället av en oerhört omsorgsfull Feel Good-film. Visserligen knådad efter ett många gånger tidigare beprövat recept, men serverat med obestridlig finess och där ingen av de gamla klichéerna har tillåtits att dominera utan tvärtom har utsatts för fräscha omruskningar. Kärlek på menyn kan alltså tveklöst beskrivas som en film med ett trofast fungerande hjärta och som en film man i många - och långa - stycken bryr sig om. I alla fall de äkta människor som beskrivs i den. Och allra mest bryr man sig om lilla Abigail Breslin, som verkligen är den sortens barnskådespelare som aldrig förfaller till lill-gamla manér utan bara är. Alldeles oförfärat och ohyggligt äkta. Vi var några stycken som upptäckte och älskade Abigail Breslin i fjolårets totalcharmiga Little Miss Sunshine, där hon åkte i väg för att delta i en skönhetstävling för barn med hela sin mycket dysfunktionella familj i olycksbådande släptåg. Här agerar hon i en av de stora klysch-rollerna: en liten flicka som förlorar sin mamma och får flytta in hos sin strikt yrkesrelaterade moster i stället. Och hon lyckas, mot alla odds, ge fullständig närvaro och kvalitetskontroll åt den rollen. Bara den scenen när hon går till attack mot en tallrik spaghetti på den trendiga restaurangen, där mostern jobbar. Eller när hon, mycket tveksamt, besiktigar en serverad tallrik med svårdefinierade delikatesser i hemmiljö. Fiskpinnarna är långt borta. I en annan scen är hon till och med iförd i och för sig vedervärdiga "Foppa-tofflor". Bara en sån sak. Som mostern och den temperamentsfulla kökschefen på restaurangen i New Yorks Greenwich Village (förälskat filmad - vad kostar en bra biljett NU!) ses Catherine Zeta-Jones. Jag tvekar inte när jag hävdar att detta är en av hennes bästa roller; någonstans där uppe på samma nivå som de i Chicago och Traffic. Och som den nye kocken på restaurangen slår Aaron Eckhart nästan knut på sig själv av idel charmfullhet. Han sjunger opera, knyter till sig unga och äldre kvinnors hjärtan samt - bär "Foppa-tofflor" (han också). Regissören Scott Hicks är en sparsmakad herre som tidigare har svarat för filmer som den helt extraordinära Shine samt de mycket kapabla Snö faller på cederträden och Hearts In Atlantis. Nu kan han besvärsfritt foga en mycket vällagad filmisk sufflé till sin cv. En film med köksscener som vore de hämtade från någon av Anthony Bourdains uttrycksfulla skildringar (Kitchen Confidential, En kocks resa) och garnerad med bultande hjärtan och äkta känslor. Om det duger så går det för sig att beställa efterrätten - nu.