Filmhistoriens tommaste blick är här igen

- Fuck Off! Betecknande nog är detta den första replik som Vietnamveteranen John Rambo moloket biter av, när han efter 20 år gör comeback i den fjärde film som har buntats ihop om honom. Formellt har det ju hänt en hel del sedan sist. Ronald Reagan var president i USA då och det var helt OK för Rambo att ställa sig på samma sida i kriget i Afghanistan som de som sedan blev talibaner och USA:s dödsfiender. Stallone lämnade under några decennier sina två karaktärer som främst definierat honom (och onekligen gjort honom rik) i fred. Men häromåret väcktes boxaren Rocky Balboa till liv igen och nu har vi även den mänskliga (om än knappt) mordmaskinen John Rambo ibland oss igen. Fortfarande med bandannan virad runt huvudet och även (vilket onekligen känns mycket betryggande) med sin tomt stirrande (enda jämförelsen är faktiskt seriefiguren Fantomen) tusenmilablick absolut intakt. Rambo, liksom Stallone, har passerat de 60 vid det här laget. Han tillbringar nu sin tid långt inne i Thailand, fiskande med en pilbåge eller fångande giftiga kobror och pytonormar till en skum marknadsnasare, till vilken han för övrigt yttrar den minnesvärda öppningsrepliken som citerades härovan. Vid andra tillfällen blir han närmast buddhistiskt kommunikativ och kastar ur sig djupsinnigheter som: - Vad som är är det som är. När han kontaktas av en grupp religiösa amerikaner, som vill ha hans hjälp att ta sig in i Burma där de ska dela ut biblar och medicin, är han inledningsvis både skeptisk och ovillig. - Vi vill försöka hjälpa åtminstone en liten bit av världen, säger en av gruppens medlemmar till vilket Rambo svarar: - Åt helvete med världen! Men - han ställer upp. Varefter givetvis halva rollistan mejas ned och kroppsdelar börjar flyga omkring i luften med en hittills oanad fermitet. Det är både burmesiska soldater och flodpirater, som främst intresserar sig för den blonda kvinnan (Julie Benz) som gruppen innehåller, som blir föremål för hans vrede. Rambos slumrande stridsmentalitet (en gång i tiden psykiskt inympad i honom av CIA) väcks till liv igen. Och den här gången eliminerar han, via såväl pilbåge som automatvapen, många gånger flera fiender än i de tre föregående filmerna. Tillsammans. Just så mycket mera finns det inte att säga om denna fjärde Rambo-film. Vill man vara välvillig kan man kalla den för en sorts parodisk variant på Apocalypse Now och den skulle kunna platsa som en Vietnamfilm, om bara helikoptrar hade inkluderats i helhetsbilden. Om man eftersträvar enbart action så är det här hur häftigt som helst. Men närmast tjurigt endimensionellt också. Och borta i USA ryser säkert republikanerna av glädje, eftersom Rambo (intill allt annat) också är en ekonomisk enmans-armé. Mot slutet av filmen lämnas vissa vägar öppna för en fortsättning men då vet jag faktiskt inte alls hur det i så fall ska bli. Rambo med en rullator i full fart genom djungeln - eller nåt? Man bör nog i alla fall inte vänta i ytterligare 20 år, på realiserandet av en möjlig del fem. Känns det som.