Flegmatiska skämtsamheter i Sangis

Allt från det att Curt Engström kliver in på scenen och närmast ryter fram sitt korthugget konstaterande "GUDDA !" så är den här revygången krattad och vattenpasset finjusterat. Därefter är det bara att köra (och stundtals även tuta). Detta har nu Sangisrevyn gjort i 30 år jämnt och det har ju allt som oftast gått alldeles utmärkt bra. Den här specifika revyn Oserotarmen (fråga inte ens vad det betyder - jag vet men säger det inte) har legitimerat sig med att åstadkomma det allra mesta själva samt att hålla obönhörligt hård front mot de lokala politiker och triviala dumbommar (ej nödvändigtvis alltid synonymt) som så ofta befinner sig i kikarsiktet. Koppla ihop det med en vilsam flegma, en trivsamt eftertänksam Kalixdialekt samt ett (nästan) hela tiden fritt förekommande hjärtligt och gott humör, ett flertal supersköna karaktärer och oftast vitsigt skämtsamma sketcher och summan av denna revykardemumma = genomgående såväl glad som god. Onsdagskvällens genrep klockade in på dryga tre timmar, inklusive paus, och visst skulle somligt kunna raderas ut men - ändock bara marginellt. Eftersom det är fråga om ett jubileum så förekommer det en del gamla favoriter inströsslade som repriser. Inget ont i detta. De är välkomna och utgör inte sällan mandlarna i revygröten. Bland de nya bidragen finns - givetvis - någon synpunkt kring vaccinationer, en eller annan blinkning till Bonde söker fru, Hollywoodfruar som raskt förvandlas till Kalixfruar samt återkommande sylvassa nyheter förmedlade av det verserat sordinerade studioankaret Peter Sundqvist, i Aktuport. Jag lutar mig tillbaka och ler lystet igenkännande (åt den V 75-spelande kejsaren Robert Forsberg) samt tillåter mig även att utbrista i ett och annat bullrande gott skratt. Och ännu mera så när ensemblen framför ett potpurri av sånggodingar från revyer från förr, där I Just Called To Say I Love You besvärsfritt snickrats om till Jaga älg, What A Wonderful World blivit till Vilken underbar by och självaste Snoddas-outslitligheten Flottarkärlek blivit till den helt kongeniala Sangiskändisvisan. 1995 blev det ju ett j-a liv när Sangis-revyn sjöng Magnus Ugglas Hotta brudar, om kommunalanställda i Kalix. Därför bara ett fragment av den nu. Då. Alla dessa texter kan Stig Wallin förtjänstfullt tackas för. Och när det gäller den ömsinta omstuvningen av Ted Ströms En vintersaga så går credit obeskuren till Björn Engström, som under titeln Garaile har gjort både något mycket fint och reprisvärt. Och bland det allra, allra, ALLRA bästa vill jag nog helst framhålla den gamla favoriten Dammsugarn’ där alla medverkande är helt underbara: Curt Engström som råilsken pappa, Peter Wikström som slashasig medelålders son och Stefan Bäckström som spontant psalmsjungande farfar. Samtliga inkapabla att få i gång en dammsugare. Man skrattar sig glatt fördärvad. Och vilken revy som helst skulle applådera sig om de hade sådana ärkeoriginal som veteranerna Curt och Rolf Engström, den på alla sätt väldige Stefan Bäckström, den grizzlybjörnsparallelle Lars Johansson, den i vilken overall och vilka långkalsonger som helst helt naturlige Hans Pella samt den allmänna naturkraft av pigg energi och plastisk originalitet som den krumelurige Peter Wikström är. Jag glömmer inte heller spinnsidan och särskilt inte Birgit Sandin. Eller de skickliga musikerna. Icke heller de lika skickliga dansarna. Gången är därmed ordentligt krattad för de kommande 30 åren med Sangisrevyn - som dock självklart fortsätter att spelas i Kalix.

Flegmatiska skämtsamheter i Sangis

Det vilar (och har alltid vilat) något orubbligt flegmatiskt och familjärt över den i år 30-årsjubilerande Sangis-revyn (som sedan flera år tillbaka har flyttat in till centralorten Kalix och framspelas på det därstädes Folkets hus, men det går ju lika bra det också).