Djur och natur är en naturlig del av Lars-Gunnar Pettersons vardag och han njuter lika mycket av barmarksperioden som vintern. Dagen innan vårt möte blev han nästan omkullsprungen av en älg. En härligt småkylig höstmorgon dricker vi kaffe och fikar chokladboll på ett fik i centrala Gällivare.
Pratade ni skidor hemma när du växte upp?
– Nej, det var mest jobb och överlevnad som gällde för mina föräldrar. Jag åkte slalom och när jag var sju, åtta år kom en ny skida som sporthandlaren sa att jag måste ha, men det fanns ju inte riktigt pengar. Men pappa sa att grabben ska ha bra grejer och så tittade han djupt i plånboken och köpte dem. Jag har alltid haft deras stöd.
Vad är det som är så speciellt med längdskidåkning?
– I Sverige har man pratat om skidåkning i alla tider, om Sixten Jernberg och Gunde Svan. Snart är det Hellner och Kalla man pratar om i stugorna. Skidor är så djupt förankrat i folksjälen i hela Sverige – de här kämparna är legender, de tränar och förbereder sig timma ut och timma in. Skidåkare är ganska lågmälda människor och det tilltalar nog det svenska folket.
Vad är det mest känslosamma du varit med om under din tid som skidtränare?
– Talar man tävling och resultat så är det när Billan (Marie-Helene Östlund) vann VM 1987. Det var absolut inte väntat för det var så många andra som var favoriter. Damskidåkningen var inte så stor i Sverige på den tiden, historiskt sett var det herrarna som skördade framgångar. Som tränare var det stort att hon vann.
Skidgymnasiet har fostrat många elitåkare, vad är hemligheten?
– Där skulle jag vilja fråga Charlotte Kalla om vi drev henne för hårt när hon började. Vi gjorde en toppbestigning till Kebnekaise och gick den lättare vägen, som är nog så strapatsrik. På morgonen var det minusgrader och jag minns att jag frös. Det var vandring i 16–17 timmar.
– Ibland har man gjort sådana grejer och det är en del av elitidrotten. Men det var det första vi gjorde när hon började.
Marcus Hellner har sagt att du gjorde honom till längdskidåkare.
– Jag hade ju varit tränare i Sverige och Schweiz och jag hade fått se skidåkarnas driv och hur de tränar. På skidgymnasiet finns inga läroböcker som talar om hur du ska göra. För att få en Kalla eller Hellner måste man få eleverna att växa.
– Jag förstod rätt tidigt att man försätter berg om man får eleverna att formulera mål. Jag har så många exempel på det när vi utvärderat träningsåret på våren. Som jag ryst när vi tittat på vilka mål som var klarade, det var pang, pang, pang. Får man det inre drivet så går det av sig själv.
Blir du nervös?
– Egentligen inte. Jag är spänd och tänd men inte nervös. Det får jag nog tacka Norrland och skogarna för. Jag kan inte göra så mycket annat än att vara bakom skidåkarna med inlevelsen och entusiasmen, det här kommer att funka, du är förberedd.
Vad har varit roligast?
– Det har varit en del kamper, som när de skulle lägga ner skidgymnasiet för 15 år sedan, vilket var helt sjukt. Men vi var ett gäng som agerade och alla kommuner i Norrbotten skrev på att de inte skulle röra skidgymnasiet. Det var mycket krigande hit och dit. Elevrådet engagerade sig och ordnade en manifestation och beslutet drogs tillbaka till slut. Det var en skön känsla.
Vad tror du om skidsportens framtid?
– Vintrarna blir osäkrare och nu måste vinteranläggningarna tillverka snö. Det är oundvikligt att klimatet blir varmare men vi har i alla fall snö en längre tid häruppe. Det är en unik möjlighet för Gällivare. I alla tider har folk åkt till Alperna men nu kommer man att åka till Gällivare för vi kommer att ha vinter.
Vem tror du är vårt nästa skidhopp?
– Jag tror på Stina Nilsson från Malung. Skidåkningen är annorlunda nu än när jag började, tidigare skulle man vara mer uthållig. Idag är det andra kvalitéer som gäller, du ska ha spurtkapacitet, vara uthållig och snabb och det är Stina. Det ser ljusare ut på tjejfronten än på herrfronten.
Vad tror du om framtiden för klassisk åkning?
– Det är tråkigt om det inte går att åka klassiskt, det är en harmonisk och skonsam rörelse. Samtidigt är det svårt att hitta regler. För motionärer är det bra om klassiskt får vara kvar men elitmotionärerna stakar långloppen nu. Helst vill jag inte lämna ett svar, jag håller tummarna för klassisk åkning.
Vilken är din hemliga talang?
– Det är nog att se människor och få dem att växa. Jag förstod tidigt att man inte kan göra saker ensam, man måste vara ett lag.
– Men talang, jag vet inte. Jag har ett bildminne som är bra.
Du är duktig på poker har jag hört.
– Det var en period som jag spelade poker om korvören, det var inga stora summor. Det är väl det att läsa motståndaren då, att se dem i ögonen och förstå om de bluffar. Men man ska ha tur i poker och det har jag haft i livet också. Jag har aldrig varit rädd att prova på saker och mina föräldrar har alltid uppmuntrat mig.
– När jag började med det här funderade jag om jag mäktade med men nu är det en yrkesskada, det finns inget som är omöjligt.
Vilket är det bästa råd du fått?
– Det fick jag en gång på 1980-talet av tjejerna i landslaget. Jag var otroligt ambitiös.
– Det var yoga, buggkurser, föreläsningar, hela tiden var det något på gång. De tränade fem timmar om dagen och så kom en ung, valpig tränare och trodde att han skulle ta alla timmar på dygnet. Så tjejerna sa på ett bra sätt, att nu får du tagga ner, vi vill ju vila också.
– Det var klockrent, huvudet på spiken. Jag fattade.
Var är den röda kepsen som du alltid bar?
– Den har jag fortfarande kvar, men det är upplaga fem. Historien bakom den är ganska rolig. När landslagstjejerna skulle byta tränare fick de frågan vem de kunde tänka sig. De sa ”han med den röda kepsen” för de visste inte vad jag hette men de visste att jag hade röd keps.
I vilka situationer blir du arg?
– Om man har en uppgörelse och inte följer den så blir jag förbannad. Jag har varit mer hetlevrad tidigare, kanske för att jag är tävlingsmänniska. Om jag ger 100 procent och någon inte är seriös kan jag bli arg.
– Det som också gör mig förbannad är när man mobbar, jag har alltid tagit de svaga i försvar. Det är en dålig mänsklig egenskap att mobba. Man ska behandla folk schysst och uppträda som man själv vill bli bemött.
Vad är det skämmigaste du har gjort?
– I Schweiz skulle jag anställa en kille i ledarlaget och vi gick ut och käkade på restaurang. Laget beställde in ett par flaskor vin och jag som är präglad i svensk idrottsanda där alkohol är förbjudet tänkte att de skulle supa men de drack bara var sitt glas vin. Efteråt på hotellet trodde jag att det här laget, de 15 bästa skidåkarna i Schweiz, festade i baren men där var det tomt.
– Så jag tänkte att de är smarta och festar på ett hotellrum så jag sprang upp i korridoren där vi bodde och slet upp en av dörrarna. Där låg de och sov. Det var inget festande, bara ett glas vin till maten.
Hur ser närmaste framtiden ut?
– Vi fortsätter utveckla skidkonceptet i Gällivare, jag är jätteglad över att vi fått komma in i finrummet igen. Nästa år har vi världscupspremiären och det är jätteviktigt för orten. Den ger en stor medial uppmärksamhet och vi har en stor möjlighet här. Sedan så har vi avslutningen vartannat år också. Vi har jobbat upp ett bra rykte.
Vad gör dig glad?
– När jag är ute och åker skidor är det kul att se att så många upptäckt skidåkningen. Det är lite inne att åka skidor nu och jag hoppas det fortsätter.